| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFBRYTA a3v~bry2ta (a`fbryta Weste), v. -er, -bröt, -bröto, -brutit, -bruten (se för öfr. BRYTA). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749, under abschnitt)), -NING (se d. o.); jfr AFBROTT.
I. gm brytning lösgöra l. borttaga.
1) bryta lös l. bort. Afbryta en gren från ett träd. Afbryta en törnros. Hon (dufvan) förde j sin munn itt affbrutit Oliue lööff. 1 Mos. 8: 11 (Bib. 1541). Fragmen .. Itt affbrutit stycke. Lex. Linc. (1640). Swedberg Schibb. 218 (1716). Han räckte handen, afbröt frukten / Och smakade. J. G. Oxenstierna 4: 159 (1815). — (†) (lös-)bryta (malm). All thenn Koffring Soffringh Vask Klappur eller gruffuesop szom jtt Skipte om daghenn affbryta kann. G. I:s reg. 10: 200 (1535). Bergsbr. F 3 a (1649).
2) (†) bryta ned, rifva ned, förstöra. Kyrkior .. affbrwtes (dvs. afbrötes). G. I:s reg. 4: 221 (1527). Theres .. skantzer wore thå aff brotne. O. Petri Kr. 213 (c. 1540). Tu nedherriffuer alla hans mwrar, och läter hans feste affbrytas Ps. 89: 41 (Bib. 1541; öfv. 1890: har gjort hans fästen till ruiner). (Paschan) hafwer låtit .. afbryta alle Trätaak och boder. OSPT 1687, nr 44, s. 3. Peringskiöld M. Upl. 160 (1710). jfr: Afbryta (λῦσαι) öfvergången (dvs. bryggan). Carlstedt Herodot 3: 23 (1833).
3) (†) bildl.: utbryta, afsöndra. Allmogen (har) .. låfwat .. på en serdeles Platz vtmed .. Gården at byggia Soldaten en serdeles Stugu .. (och) honom ett Spanland åker .. afbryta. Kontr. om knektehållet 5 Dec. 1682, s. B 1 a. Denna Socken blef, år 1628, ifrån Kuopio Socken afbruten. Tuneld 2: 238 (1773). — (†) om tid: afskilja, undantaga, göra ledig. Medh ödmiuk begären, ded E. K. M:tt allernådigst ville så myken tijdh affbrytha, sig ded föreläse lathe. A. Oxenstierna Skr. 1: 570 (1636). Swedberg Försvar 162 (1719). Under vår vanligen förströdda lefnad .. låtom oss ofta afbryta några stunder, för att i stillhet tänka på räkenskapen. Lehnberg Pred. 1: 259 (c. 1800). — jfr AFBRÄCKA I 4.
4) [jfr t. abbrechen] (†) afhända l. undanhålla (ngn ngt). Sine i förra feijgden affbrutne landz restitution. RARP 6: 321 (1658). Altså will iag Aristoteli, Ciceroni och hela des anhang, den wanliga äran (dvs. att skrifva programmet på deras språk), denna gången afbryta. Rudbeck Progr. 339 (1677).
II. gm brytning dela l. stympa l. förändra.
1) bryta (ngt) så, att (det) går (tvärt) af. Afbryta en käpp, en värja, en synål, en lackstång. Afbryta armen (dvs. armpipan; jfr AF I 4 a α i slutet). Då bleff nyckelen i wisthwssdören affbruthen. HSH 32: 80 (1598). Huru hon .. bröt, spielkade, afbröt och åter spielkade foten. Dalin Arg. 2: 227 (1734, 1754). Orcaner .. kullkastade eller afbröto trän. Tessin Tess. 350 (1759). (Stål) afbrytes lättare än jern. Berzelius Kemi 2: 648 (1812, 1822). Monarchen .., på hvilken ett par refben blifvit afbrutne. Palmblad Nov. 1: 179 (1840). — refl. i intr. bet. Ihåliga pjeser med endast en öppning .. gjutas alltid upprättstående .., emedan kärnan eljest skulle sänka, eller afbryta sig till följd af sin egen tyngd. Almroth Tekn. 101 (1838).
2) (†) begå löftesbrott. G. I:s reg. 1: 31 (1521). Hvi(l)ken parten thet (öfverenskomna) icke hollandes varder, utan motvelligen (dvs. af ondt uppsåt) afbrytter, han skall .. i .. straff fallen vare. RA 1: 553 (1547).
3) (mindre br.) bryta, gifva vinklig (liksom afbruten) riktning l. form åt (ngt). Mellanskeppets .. vattentak skulle afbrytas, så att den nedra delen behöll de ursprungliga lutningsvinklarna, men den öfra fick låga sluttningar. Brunius Metr. 389 (1854). Om sluttningen af åkern är afbruten. Lundeqvist enl. Kindblad (1867). De buktande fasadernas, de afbrutna .. gaflarnes .. gyllene tid. Nyblom i 3 SAH 5: 54 (1891). — (†) p. pf. ss. adj.: med brant sida, brådstupande. Alla dessa fjällberg äro modice (dvs. måttligt) convexe och inga .. afbrutne eller klippfulle. Linné Ungd. 2: 293 (1734). Landet har varit alt hit afbrutit åt Hafsidan, lik såsom (dvs. liksom) en Ölands Landt-Borg och ofta så brant såsom en Ättestupa. Dens. Gotl. 168 (1745). jfr II 5 samt AFBRYTNING 2.
4) (†) intr.: liksom bryta sin kosa gm tvär vändning åt sidan; vika af. (Under kappkörningen) vågade han hastigt emot skrancket at afbryta. Ehrenadler 190 (1723). Gränse-linien (följer) en särskild fjäll-sträckning .. alt intil Kingsjö-Röset, däräst (dvs. där) den afbryter åt Penninge-kejserne. Marelius i VetAH 24: 292 (1763). — (ännu br.) mil. (om marscherande trupp) förändra marschriktning gm afdelningsvis l. rotevis utförd svängning på samma punkt. Kolonnen afbryter till höger, till vänster, rotevis. Proj. t. regl. f. artill. 1826, s. 31. En afdelnings-kolonn kan .. afbryta med alla kanonerna .. åt någondera flanken. Hazelius Förel. 406 (1839). Plut(on)-cheferne .. afbryta med têten af sina plutoner inåt fahnan. Ex.-regl. 1848, s. 322. — jfr AFBRYTNING 3.
5) (mindre br.) gm brytning stympa. De i större och mindre dimensioner afbrutna tornen prunka nu med capiteler af unga björkar. Atterbom Minnen 121 (1817). Röstenas spetsar ha vid spirans uppsättning blifvit något afbrutna. Brunius Gotl. k. 3: 141 (1866). — oeg. i p. pf. ss. adj.: liksom gm brytning stympad; särsk.
a) ojämn i kanten, med (ojämn) brottyta. Grafvården består af en afbruten pelare. — herald. Understundom blifva (bältena) .. stympade på en eller flere ändar .., hväste .., afbrutne. Uggla Her. 56 (1746). — naturv. (Snäckans) Spets .. är .. Afbruten, Decollatus. Retzius Djurr. 212 (1772).
b)
α) (†) tvärt börjande, abrupt. Affbrutet taal som ingen rett begynnelse haffuer som sigh borde. Lex. Linc. (1640, under abruptus).
β) (†) saknande (vanligt l. behörigt) slut. Teckens och afbrutne Ords (dvs. förkortningars) uttydning. Sahlstedt Föret. 15 (1773).
6) bokb. afskära en (tredje-)del af (ett tryckark) för att insticka den i det öfriga. Vid duodesupplagor afbrytas arken. Kindblad (1867).
7) (†) bryta, gm motstånd minska l. sakta. Flytande bygnaders anställande utan för hamnarne, at afbryta vågornes häftighet. Berch 116 (1747). — (ännu br.) ridk. Med att afbryta en rörelse förstås en afsaktande öfvergång ifrån en mera lidande rörelse till en af mindre fart; och hästen kan således ej mindre afbrytas ifrån galopp till traf, än ifrån detta till skridt. Ehrengranat Ridskolan 1: 66 (1831)
8) bildl.: tvärt (liksom gm brytande) göra slut på (ngt, som fortgått en tid). Vij (få) ey så brått afbryta Riksdagen. 2 RARP 2: 433 (1723). Konungen i Danmarck (har) afbrutit all vänlig underhandling. Nordberg 1: 109 (1740). All brefvexling med Sverige är afbruten. Rosenstein 3: 366 (1788). HanseStäderne skulle .. icke göra de Danska någon tillförsel, .. utan afbryta med dem all handel och gemenskap. Hallenberg Hist. 1: 359 (1790). Kokningen afbrytes i det samma (som) qvicksilfret finnes vara förvandladt till .. pulver. Berzelius Kemi 2: 355 (1812). Afbryta .. en sammankomst .. ett spel .. en kärleksintrig .. vänskap med någon .. en affär. Lindfors (1815). (De) klassiska studierna afbrytas, just då de skulle begynna att blifva fruktbärande. Tegnér 4: 388 (1828). Jag måste afbryta (discontinue) mitt umgänge med er. Hagberg Shaksp. 2: 106 (1847). Præscription säges afbrytas genom sådana under præscriptionstiden företagna handlingar, hvarigenom den præsumtion, att skulden redan är betald, upphör. Schrevelius 2: 472 (1847, 1857). Den i cylindern efter tillströmningens afbrytande inneslutna ångan. Fock Fys. 485 (1861). — (†) Thet haar hennes Ljf, thet unga Ljf! afbrutit. Spegel Guds verk 129 (1685). Afbryta .. fred .. ett sällskap. Lindfors (1815). — (ännu br.) abs. Alla sutto tysta och väntande. Ändtligen afbröt grefvinnan. ”Paulina”, sade hon .. Dahlgren S. arb. 4: 210 (1830). — särsk.
a) Afbryta ett tal, ett yttrande o. d. Ther med afbröts thenne discursen. RARP 6: 41 (1657). Du (har) måst afbryta dit .. ämne, utan at en gång kunna slutat. Dalin Arg. 2: 398 (1734, 1754). Vårt samtal afbröts. Tessin Tess. 357 (1760). Snyftningar afbröto hvart ord. Eurén Orth. 1: 52 (1793). Vi kunde .. här afbryta vår berättelse. Fryxell Ber. 7: 293 (1838). Hade Lars varit närvarande, skulle han afbrutit sången. Rydberg Vap. 159 (1891). — abs. Min Moder ville .. i talet fortfara, men .. måste .. afbryta. Humbla 52 (1740). Om jag får afbryta, för att säga något om mitt intryck .., sade (han). Rydberg Vap. 196 (1891). — (jfr AFBROTT 4 a β) i retoriken: Ett plötsligt afbrytande (reticentia). Starbäck Sv. prosastil 50 (1869). Aposiopesis (.. plötsligt afbrytande) kallas den (retoriska) figur, som på en gång stadnar midt i en mening och utelemnar ord, som af sammanhanget lätt inses. Sundén o. Modin Sv. stil. 30 (1871).
b) oeg., med personobj.: hindra (ngn) att fortsätta (sitt tal l. förehafvande). (Jag) afbröts .. öfverljudt af mitt stånds bifallsrop. Adlerbeth Ant. 1: 99 (1792). Afbryt mig ej! Jag har den lilla osed, / Att, när jag börjat, jag till punkt vill tala. Stagnelius 1: 424 (1821?). (De) afbrötos i sitt samtal. Almqvist Det går an 59 (1839). Hvad vågar du säga? afbröt honom .. Lars. Rydberg Vap. 224 (1891). — refl. Almqvist Drottn. j. 227 (1834). Här hon tvärt sig afbröt. Wennerberg 4: 311 (1885).
c) (plötsligt) åstadkomma öfvergående (vanl. upprepadt) uppehåll uti l. afstannande af (ngt); hämma; jfr 9. Saker af slät vigtighet, som intet böra afbryta ett nödvändigt förtäljande. Humbla 471 (1740). För detta .. ändamål (att låta spöken göra ofog) skulle den allmänna naturordningen afbrytas ..? Leopold 3: 170 (1816). Der ingen vinterkyla afbryter deras fortplantning .., fortplanta sig råttorna under alla årstider. Nilsson Fauna 1: 340 (1847). Fries Utfl. 3: 185 (1864). — särsk. i p. pf. (mer l. mindre) adjektiviskt l. (i n.) ss. adv.
α) som emellanåt afstannar, intermittent. Ehrenadler 255 (1723). (Talande) med ofta afbruten röst. Leopold 1: 90 (1790). Svindel påkommer med liten och afbruten puls. Hartman 171 (1828). En matt och afbruten musköt-eld. Fryxell Ber. 6: 312 (1833). (Fjärilen Zephyrus’ flykt är) kort, snabb, afbruten. Thomson 147 (1862). — osammanhängande; som lider af språng, luckor l. inskjutningar; abrupt. En mer sammanhängande och mindre afbruten styl. SP 1780, s. 185. (Miltons stil är) concis och sammanträngd, ofta afbruten genom hastiga öfvergångar och motsatser, parenteser och korta liknelser. J. G. Oxenstierna 4: VI (1815). — i n. ss. adv. Tala afbrutet, med afbrott (dvs. uppehåll) mellan meningarna eller orden. SAOB (1870). Roos Str. 24 (1892).
β) i pl.: skilda af uppehåll; ryckvis utstötta l. uppfattade. Orden blefvo afbrutne och många gångor utan mening och förstånd. Ehrenadler 245 (1723). Är det af andesånger .. / Afbrutna ljud, som jorden nå? Franzén Skald. 1: 54 (1824). Den gamle konungen (kunde) blott med afbrutna ord och tecken .. yttra sin vilja. Geijer II. 3: 390 (1834).
9) förorsaka afbrott l. omväxling i (ngt); jfr 8 c. En liflös tysthet, endast afbruten af vädrens och böljornas dån. Lehnberg i 1 SAH 2: 154 (1787). Jag har sökt att .. afbryta .. (skildringarnas) likformigheter genom motsättandet och blandningen af det glada, det ömma och det allvarsamma. J. G. Oxenstierna 2: 8 (1796, 1806). Ett genom mörka fläckar afbrutet hvitt band. Nilsson Fauna II. 1: 8 (1824, 1858). De östra, lägre grenarna af Atlas afbryta slättlandet. NF 16: 725 (1892).
10) intr.: sticka af (mot ngt), bilda motsats l. kontrastera; jfr AF II 4. J. G. Oxenstierna 4: 287 (1815). Nationsföreningarna .. gifva den (studerande ungdomen) en emot den tyska burschen-råheten afbrytande yttre bildning. Järta V. skr. 2: 458 (1828). Vestibulernas kolonner .. afbryta starkt vid jemförelse med mottagningsrummets kolonner. Brunius Resa 50 (1839). Hans röst (var) .. mild .. och starkt afbrytande mot frågarens. Bremer N. verld. 1: 274 (1853). — abs. Två sammetsremsor i afbrytande färger. Sthms modejourn. 1847, s. 55.
Anm. I bet. I 1, II 1, 10 brukas hellre BRYTA AF (utom i part.); i bet. II 8, 9 brukas BRYTA AF icke gärna l. vida mindre än afbryta.
Jfr O-AFBRUTEN.
Spalt A 125 band 1, 1898