AFFLÄNGA a3v~fläŋ2a, v. -er, -de, -t, -d. vbalsbst. -ANDE, -NING.
med en rörelse, som följer ytan af ett föremål, hastigt från detta afdraga l. bortslita (hud, bark o. d., som betäcker l. omsluter det). Afflänga gräsvallen med flåhackor i stora skifvor. Lundeqvist enl. Kindblad (1840). Afflänga .. näfver. Hahnsson (1884). — bortrycka (sammanhängande stycken) från ytan af ngt. (Till trärep) afflänges med en knif utaf splinten på fullkomligt rätväxta tallar så långa och tunna spån, som möjligtvis kunna åstadkommas. Uppf. b. 3: 438 (1873). jfr: Afflänga, .. lange, schmale Stücken abhauen. Möller (1790). — jfr FLÄNGA AF.
