AFGRÅTA a3v~grå2ta, v. -er, -grät, -gräto, -gråtit, -gråten (se för öfr. GRÅTA).
1) [jfr med afs. på bildningssätt o. bet. AFTACKA] (enst., skämt.) medelst l. under gråt taga farväl af (ngn). Mina vänner tillagade den bål, vid hvilken de skulle afgråta mig. Hedborn Skr. 1: 66(1835).
2) (enst.) De afsjöngo eller snarare afgreto klagosånger. Lidforss DQ 2: 262(1892).
