AFKALLNA a3v~kal2na (med afs. på ä. form se KALLNA), v.-ade.
(mindre br.) blifva afkyld, kallna (stundom med bibegreppet ”fullständigt” l. ock ”småningom”; jfr AF II 5 b, c, 7 a). Wår’ kinner woro bleek; wårt blod i wåre leder / Afkåldnad’ som en Ijs. Stiernhielm Jub. 55(1644, 1668). (Den brända massan) skal .. stå i sex eller sju (timmar) at afkallna. G. Bonde Præs. i VetA 1756, s. 12.— bildl. Den naturliga ömheten emellan föräldrar och barn afkallnade. Ödmann Str. förs. II. 1: 128(1803). Vänskapen mellan båda magterna afkallnade hastigt. Ekelund N. hist. II. 1: 115(1838). Snart afkallnade denna ifver. Därs. II. 1: 48. — jfr KALLNA AF.
