Publicerad 1898   Lämna synpunkter
AFLÄGSE, adj.1 oböjl.
Ordformer
(aflegste (pl.) Oxenst. brefv. 1: 168 (1621); sannol. skriffel)
Etymologi
[fsv. aflägse (afläxse), trol. afledt af fsv. afläggia antingen omedelbart efter mönstret af sådana bildningar som dugse af dugha (jfr isl. heitse af heita) l. under förmedling af ett fsv. vbalsbst. *afläg (jfr AFLÄGG samt ä. d. aflæg), i hvilket senare fall ordet eg. vore en med anslutning till adj. på -se utvidgad gen.; jfr d. aflægs]
eg.: som är aflagd l. kan afläggas; jfr AFLÄGGA 1, 3.
1) (†) obrukbar, utsliten. Aflegste och uthnötte redskap. Gustaf II Adolf i Oxenst. brefv. 1: 168 (1621). — aflagd, kommen ur bruk, föråldrad. Blij aflägse. Däd oohlet (dvs. det ordet) är aflägse, däd ordspråket. Columbus Ordesk. 12 (1678). — jfr AFLAGSE, AFLÄGSEN, adj.1 1; jfr äfv. AFLEGAD 2.
2) (†) utlefvad, orkeslös, afsigkommen. Blifuer nogon Prowest antingen af longligh siukdom eller ålderdoms swagheet så aflegse och kraftlöös, at han intet förmår sitt embete wel förestå. Laurelius i KOF II. 1: 352 (1659). Dhe Siuke och Aflegse .. skulle offras Oden. Rudbeck Atl. 2: 206 (1689). — jfr AFLÄGSEN, adj.1 2.
3) [jfr d. dial. afliggs, oduglig] (†) otjänstbar, oduglig, okunnig. Rector Cantus (dvs. sångläraren) här i Vbsala som i Musicen är aflägse och inthet myckijt förstår. Rudbeck Bref 1: 8 (1662).

 

Spalt A 355 band 1, 1898

Webbansvarig