Publicerad 1898   Lämna synpunkter
AFLÄRA a3v~lä2ra, äfv. ~læ2ra, v.1 -lär, -lärde, -lärt, -lärd (se för öfr. LÄRA, v.). vbalsbst. -ANDE.
1) [jfr d. aflære, holl. afleeren, t. ablernen] (numera knappast br.) lära sig (ngt) af (ngn). Någre af Wåre .. Undersåtare hafwa .. ingådt en Societet eller Compagnie sins emellan, bemälte Italiener samma konst att aflära. Stiernman Com. 4: 146 (1676) [jfr holl. iemand eene kunst afleeren]. Ett tvifvel på plikt och rätt .. aflärde .. (Cicero) aldrig (den akademiska skolan). Biberg 2: 374 (c. 1815).
2) [jfr holl. afleeren] (†) glömma (det man lärt). Afflära, .. dedisco. Dict. Hamb. (1700). — jfr LÄRA AF.
3) [jfr holl. afleeren, t. ablehren] (†) komma (ngn) att glömma l. öfvergifva (det han lärt); lära l. vänja (ngn) af med (ngt). Aff-(lära) annorlunda lära. Wollimhaus Ench. (1652, under dedoceo). Dict. Hamb. (1700). — jfr LÄRA AF.
4) [jfr d. aflære] (†) inlära, dressera. Hundarne .. (voro) nu tilfyllest aflärde. Rel. cur. 68 (1682).

 

Spalt A 366 band 1, 1898

Webbansvarig