| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFMÄTA a3v~mä2ta (a`fmäta Weste), v. -er, -te, -t, -t (se för öfr. MÄTA). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749, under abmessung)), -NING (se d. o.); -ARE.
1) eg.: gm mätning utröna storleken l. utsträckningen af (ngt); (vederbörligen) mäta l. uppmäta.
a) [jfr t. den acker mit der messrute abmessen] (numera mindre br. utom i fråga om fältmätning o. d.) med afs. på utsträckning i rummet. Stadz wollen (dvs. vallen) motte .. besichtes, affmätes huru wijd, long, bred, han skall wara. G. I:s reg. 14: 16 (1542); jfr 4 a. Landtmätare som wahne ähro landskaper effter Geometrisch sätt afmäta. Civ. instr. 248 (1628). Någre af .. (ambassaden hade) besedt och afmätt Fästnings wärcken. Nordberg 1: 121 (1740). Är .. åkren afmätt för skattläggning och graderad. Rabenius Kam. § 323 (1825, 1832). Afmäta och refva .. hemman. Forsell Stat. 135 (1831, 1844). Det (har) i norden varit ett urgammalt sätt att med rep afmäta jorden. Strinnholm Hist. 2: 137 (1836). Man (har) icke med noggrannhet afmätt kyrkan. Brunius Metr. 38 (1836, 1854). När .. (landtmätarna) afmätt en by. Falkman 1: 279 (1884). — (numera föga br.) med afs. på kubikinnehåll. Tekn. tidn. 1871, s. 195. i sht om spannmål: Broocman Hush. 2: 81 (1736). Slutligen (efter tröskning m. m.) afmättes säden och inkördes i förrådshusen. Palmblad Fornk. 2: 110 (1844). om skepp: Dalin (1850). jfr SKEPPS-AFMÄTARE.
b) [jfr t. die zeit abmessen] (numera föga br.) om tid: (med l. efter ngt) uppmäta, beräkna. Tiden afmätes icke (i Japan) med ur eller timglas, utan med brinnande luntor. Thunberg Præs. i VetA 1784, s. 35. (Astronomien) afmäter åt oss tiden. Bergklint Sam. 1: 152 (1794). Skolur fans icke (i den gamla skolan i Malmö), men tiden afmättes dock noga och bestämdt med tillhjelp af klockslagen i S:t Petri kyrkotorn. C. L. Wåhlin Inbjudn. 21 (1879).
c) (numera föga br.) om tyngd: (gm vägning) konstatera l. bestämma. Det vanliga sättet, at afmäta en kropps tyngd genom motvigt. Melanderhjelm 1: 175 (1795). jfr: Desse vigters proportion .. hafver jag i det nogaste sielf afmätt. Wallerius i VetAH 7: 3 (1746).
d) (numera föga br.) om versbyggnad l. stafvelse. Då nogsamt skiönjas kan, att .. (versens stafvelser) äga, efter tonen afmätte, sin behöriga riktighet. Hof Skrifs. 133 (1753). jfr 4 c.
e) (nästan †) bildl.: mäta, uppskatta, till (dess) vikt o. betydelse bedöma (ngt). Man skal icke afmäta Christi himmelsfärdh, och (hans) sittiande på Gudz högre hand, medh sådana tanckar som man haffuer om jordisk rum och lägenheeter. O. Martini Bevis B 4 a (1604). En Ministre, som .. Rikets styrka och svaga (dvs. svaghet) rätt förstår at afmäta. Tessin Bref 1: 108 (1751). Hvem afmätte det undangömda efterdömets kraft ..? Stenhammar 263 (1798). — (föga br.) bedöma l. uppskatta (ngt med hänsyn till l. efter ngt). Korstågen (hade) till följd, att krigarens värdighet .. mer afmättes efter tapperhet än efter börd. Strinnholm Hist. 3: 564 (1848).
2) gm mätning afskilja (del l. stycke från ett större helt); jfr AF I 4, II 3. Sahlstedt (1773). Hvilken som uptäcker en .. (silfvergrufva), har rättighet at för sin räkning afmäta 246 fot i längden .. och hälften så mycket i bredden. G. Adlersparre i LBÄ 23—24: 143 (1799); jfr 4 a. A(fmäta) 10 alnar af ett stycke kläde. Dalin (1850). jfr: Iagh .. wil dela Sichem, och affmäta Suchots daal. Ps. 60: 8 (Bib. 1541; Luther: abmessen); jfr öfv. 1888.
3) (numera föga br.) uppdela, sönderdela (ngt helt i bestämda delar); jfr AFMÄTNING 2. Barns första innanläsning .. skall gå lättare .., om i .. abcboken .. alla flerstafviga ord finnas afmätta enligt en naturlig stafdelning. Moberg Gram. 107 (1815). Af Romarens practiska sinne afmättes alexandrinska philologiens vidsträckta område i smärre partier. Genberg i SKN 1842, s. 19 a. — (†) sönderdela, utskifta? Thet reffna och skinnadhe folcket, .. thet här och ther affmätit och nedhertrampat är. Es. 18: 7 (Bib. 1541; Luther: abgemessen); jfr AFMÄLA, v.2 2.
4) gifva mått åt, (på förhand) afpassa l. beräkna l. bestämma l. tillmäta. — särsk.
a) [jfr t. einen platz zum haus abmessen] (mindre br.) med afs. på utsträckning i rummet: mäta ut; stundom med bibegrepp af frånskiljande: utstaka, afgränsa. Besickte och affmäte plattzen till bygningenn. RR 25 April 1544. Sängar afmätas til en viss bredd af 6 qvarter. Underr. om jordpärons plant. 3 a (1749). A(fmäta) plats för ett läger. Cavallin (1875). i bild: (Det) är .. lärarens både rättighet och pligt att inom den krets, som blifvit honom afmätt, beifra allt slags oskick. Tegnér 4: 92 (1828). — med abstraktare obj. Vid kartritning böra afstånden afmätas likformigt efter förut fastställd skala. Almqvist (1842). 3/4 af ljusens längd afmättes noga. F. L. Ekman i Tekn. tidskr. 1879, s. 101. — särsk.
α) (numera knappast br.) med afs. på gränser: utstaka. Så skall Ehrt .. mächtige Rikes Grensor, willande siön affmäta. Leijonstedt Svea triumf 4 b (1672). Peringskiöld Jord. 21 (1719). mera bildl.: Då en Regering bortgifver heders-titlar, kan den afmäta deras gränsor. Schönberg Bref 1: 275 (1778). — inskränka (inom vissa gränser). Sjelfva (sakens utredning) .. måste jag inom .. kårta gränsor afmäta. R. Martin Præs. i VetA 1763, s. 13.
β) (numera föga br.) med afs. på steg o. d.: bestämma, reglera; stundom med bibegreppet moderera; jfr AFMÄTT 1 a. Det är .. vådeligit för Näringar, at, genom författningar, afmäta alla steg för deras idkare. J. F. Kryger Præs. i VetA 1767, s. 21. Jordisk vanära kan hejda hans (dvs. en syndares) utbrott, och timliga fördelar kunna afmäta hans steg. Ödmann Anv. t. skrift. 23 (1823). — (mindre br.) beräkna, afpassa. Det är det största prof af Lag-förbättrarens skicklighet, då han, vid så artad händelse, väl afmäter sina steg. Liljestråle Præs. i VetA 1775, s. 30. Jag tyckte mig se ett benragel, som försigtigt så afmätte sina steg, att dess leder icke måtte åtskiljas. Palmblad Nov. 3: 56 (1841). — (föga br.) göra afmätt, moderera. Ditt allvar tyglat orden, afmätt gången. Ingelgren 313 (c. 1810).
b) (mindre br.) om tid: på förhand bestämma mått l. gräns för (tidrymd). Gud, som afmätt dina dagar, / Skådar hvad dig nyttigt är. Ps. 283: 1 (1819). (De, som) känna inom sig, att tiden för deras verksamhet blifvit endast kort afmätt. Cygnæus 4: 241 (1858, 1874). jfr: Jag tror på Gud, och vet att han / Har afmätt mina öden. Ps. 380: 1 (1819). — (numera föga br.) med afs. på (rätta) tillfället: afpassa (tidpunkt). Adlerbeth Ov. 241 (1818). (Påfvarna) afmätte tiden, då med kraftigare hand de kunde ingripa. Strinnholm Hist. 4: 350 (1852). — (†) (på förhand) indela (tid) o. bestämma (den) för visst ändamål; jfr 3. Tidhen .. moste hwar och en så grant achta och afmätha, at han ther aff .. (icke) förspiller en minut. L. P. Gothus Mon. turb. 235 (1629). jfr: Här finnas många, som .. / .. all sin tijd afmäta / Til thessa syszlorna, at såfwa, dricka, äta. Spegel Återv. par. 27 (1711).
c) [jfr holl. versen, lettergrepen afmeten] (mindre br.) om versbyggnad o. musik. Mesuré. Mesurerad. adj. Det (musikstycke) som är afmätt och satt i takt. Envallsson Mus.-lex. 190 (1802). Mensuralmusik .. är egentligen all musik med bestämdt afmätta tidsvärden på noterna sins emellan ..(, men särskildt) den afmätta notskriften från (tolfte till sjuttonde århundradet). A. Lindgren i NF 10: 1373 (1886). Afmäta .. mus. cadence ..(,) metr. scan. Björkman (1889).
d) (numera mindre br.) i annan anv. Alla löningar (dvs. löner) i et land, böra vara så afmätte, at den tjenande kan af dem hafva sin skäliga utkomst. Tessin Bref 1: 246 (1753). Frukosten, föregående afton afmätt för hvarje person i huset, utdelades. Ödmann Hågk. 19 (1801). Rubbning af de i alla afseenden väl afmätta förhållandena emellan djur- och växtriket. J. A. Afzelius Vilda djuren 3 (1866). — särsk.
α) [jfr t. den lohn nach der arbeit abmessen] (fullt br.) lämpa l. afpassa (ngt efter ngt). Straffet bör afmätas efter förbrytelsen. A(fmäta) utgift efter inkomst. Weste (1807). Sätt honom (dvs. skalden) på domaresätet, och han skall icke afmäta sitt nit för rättvisans helgd efter föremålens yttre storhet. Järta V. skr. 2: 68 (1826).
β) [jfr t. seine worte abmessen] (numera föga br.) om yttrande l. uttalande: afväga. Tessin Bref 1: 245 (1753). Författaren är mest van att uppträda som talare, dervid orden ej så noga afmätas som hos en tänkare ex professo. Wieselgren Sv:s sköna litt. 1: 439 (1833). jfr: I uttryckets afmätta korthet .. öfvergår detta arbete (dvs. 1734 års lag) den trenne hundratal äldre Landslagen. Rydqvist i SAH 12: 456 (1827).
γ) (†) med indirekt personobj.: gm mätning tilldela; tillmäta (ngn ngt). Gudh haffuer oss åffmätit itt måt. 2 Kor. 10: 13 (NT 1526). — anvisa l. anslå. Ämnet til mit Tal .. går (icke) utom de göromål, som varit mig mäst afmätte. R. Martin Intr. i VetA 1759, s. 2.
Spalt A 389 band 1, 1898