| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFRÖFVA a3v~rø2va, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
— jfr RÖFVA AF.
1) (†) bortröfva. At wåra Landzändar icke blifwa häriade, Huus och Kyrckior sköflade, Godz och äghor (dvs. egodelar) affröfwade. Girs E. XIV:s hist. 72 (1630).
2) (föga br.) frånröfva l. beröfva (ngn ngt). Afröfva .. Se Frånröfva. Dalin (1850). Rånaren hade afröfvat honom hans klocka. Kindblad (1867). — (†) utan sakobj.: plundra. J hans kyrkio (äro) så månge fattige Lazarus .. för Euangelij skul fördreffne och affröffuade. P. Erici 2: 173 b (1582).
Spalt A 439 band 1, 1898