| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFSOFVA a3v~så2va, v. -er, -sof, -sofvo, -sofvit, -sofven (se för öfr. SOFVA). vbalsbst. -ANDE. —
I. (†) intr., i allm. bildl.; jfr: Soffua eller åffsoffua(,) på latina dormire eller obdormire, tags mest j scrifftenne för then lecamligha dödhen. Förspr. t. NT 6 b (NT 1526).
1) vara (djupt) insomnad; vara afsomnad. Therföre, äro och monge kranke .. ibland idher, och monge affsoffua. 1 Kor. 11: 30 (NT 1526).
2) afsomna, aflida. Wij warde icke alle affsoffuande, men alle moste wij förwandladhe warda. 1 Kor. 15: 51 (NT 1526). Därs. (Bib. 1541). — jfr AFSOMNA 2.
II. [jfr t. verschlafen] tr.: sofva bort.
1) (†) gm sofvande förspilla (ngt); sofva bort. Skole wij then gyllene tidhen icke affsoffua. P. Erici 4: 3 a (1582). — sofva bort från (ngt). Sådant roop (om hjälp) .. wil Christus gerna, och wil thet icke affsoffua. P. Erici 1: 155 a (1582).
2) (föga br.) gm sofvande befria sig från (ngt); sofva af sig, sofva bort (ett rus). Gubben W. .. (hade) vaknat långt förut och fullkomligt afsåfvit sitt rus. Cederborgh OT 4: 59 (1818). C. F. Dahlgren S. arb. 5: 119 (1833).
Spalt A 556 band 1, 1898