| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFTÄRA a3v~tä2ra, äfv. ~tæ2ra, v. -tär, -tärde, -tärt, -tärd (se för öfr. TÄRA). vbalsbst. -ANDE, -ING (Lundberg Husdj. 293 (1868); Sandahl i NF 1: 928 (1876)), -NING ~tæ2rniŋ (föga br., Thorild 4: 251 (1792)).
— jfr TÄRA AF.
a) (föga br.) om utifrån verkande orsak. Trän .., som afwärja wädret, att det intet aftärer .. (gräsets) safft och wäxt. Rudbeck Atl. 3: 242 (1698). — bildl.: utplåna. Afbida den dag, som .. / Aftärt hvar vidlådande fläck (concretam exemit labem), och i eterns klarhet / Ställer omsider fram vårt åter förädlade väsen. Adlerbeth Æn. 160 (1804, 1811).
b) (mindre br.) om sjukdom o. d.: (småningom) beröfva (en människokropp osv.) hull o. krafter. Långsamma plågor, ohelbara brister aftära och upplösa din fallande hydda. Wallin 2 Pred. 1: 210 (1831).
c) AFTÄRAS i intr. bet.: (småningom) förlora hull o. krafter. Under sjukdomen aftärdes hans kropp mer och mer. jfr: (Inflammationens öfvergång i varbildning) tillkännagifves genom .. svettning, aftäring och kraftlöshet. Lundberg Husdj. 293 (1868). — i p. pf. ss. adj.: (mycket) afmagrad l. affallen, (nästan) utmärglad. Mannen var .. aftärd genom hunger och elände. Ödmann Hunt. 100 (1797); jfr b. Der låg .. (Ödmann) och, med aftärd hand, .. skref böcker åt verlden. Wallin Vitt. 2: 352 (1837). En stackars blek, aftärd kapucinerbroder. Beckman Påfv. 47 (1880). SDS 1896, nr 132, s. 1. jfr SAOB (1870).
2) (föga br.) tära l. fräta i tu l. tvärt af. Ljusets aftärning midtpå (gm ljusskarens nedglidning). Thorild 4: 251 (1792).
Spalt A 710 band 1, 1898