| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFVIG a3vig2 (a`fvig Weste), adj. -are (i bet. 3, 4, 6; gradf. dock föga br.); -T, adv.
eg.: vänd l. riktad bort, dvs. åt annat håll, än rätt l. vanligt är; med frånsidan l. den orätta sidan framåt l. uppåt l. utåt. — jfr AFVOG, AFVOT.
Anm. Ordet utgör urspr. en sidoform till AFVOG (-UG) [jfr med afs. på förh. mellan ändelserna -ig o. -ug Noreen Urgerm. lautl. 66]. Mellan de olika formerna gjordes i ä. tid sannol. ingen skillnad i fråga om bet.; i allm. voro de sistnämnda formerna då de vanligare. Mot slutet af 1700-talet blef emellertid i ordets sinnliga o. öfver hufvud dess folkliga anv. afvig den gängse formen, o. den är nu i dessa anv. den enda brukliga, under det AFVOG, sannol. på grund af litterära inflytelser, kvarstår ss. ensamt l. nästan ensamt brukligt i vissa mera bildl. l. förandligade anv. (se d. o. 3, 5, 7). Nämnda förh. gäller äfv. med afs. på härledningar o. ssgr.
a) [jfr fsv. gingo awogha] (mindre br.) om föremål, som rör sig l. riktar sig l. ”går” l. är afsedt att l. tänkes röra sig osv. åt ett visst håll, l. om rörelse: riktad l. vänd bakfram l. baklänges; bakvänd. Bokstäfverna (på runstenen) voro skrefne afvige och gingo ifrån högra handen åt den vänstra. Linné Öl. 123 (1745). De lösskuro klöfvarna .. (och) bundo dem afviga under sina fötter. Strinnholm Hist. 1: 428 (1834) [isl. skáru af fitjar ok bundu ǫfgar undir fætr sér]. jfr: (Camilla) sig i flykten vänder, / Och .. pil på pil från afvig (dvs. bakåtvänd) båge sänder. Wallin Vitt. 2: 288 (1805) [lat. converso arcu. Virgilius]. jfr äfv.: Föraktligt till svar ett slag / Gaf Shelmas kämpe med afvigt svärd (sannol.: med ryggen af klingan). Runeberg 1: 436 (1844). — adv.: i en riktning, motsatt den egentliga l. vanliga; bakfram, baklänges; äfv.: motsols. (För att skydda sig mot påskkäringarna) sopade man soporna afvigt, ifrån dörren och fram emot bordet. Hyltén-Cavallius 2: II (1868). (Ett ur,) på hvilket visarne gå afvigt. Karlin Kult. mus. 21 (1888). Urdsmånen gick afvigt och ”ansyls” (dvs. från höger till vänster) .. omkring huset. Wisén i NF 16: 1525 (1892) [isl. gékk ǫfugt um húsit]. jfr: Läsa afvigt: retro legere. Lindfors (1815). — särsk.
α) om dans. Afvig polka. Dansa polka l. vals afvigt.
β) (†) i bild. Thet krijget som hans .. Förfäder plägade föra emoot .. sina fiender .. wände han affwigt emoot sine .. vndersåter. Schroderus J. M. kr. 74 (1620); jfr 5.
b) om föremål med två flata sidor: med baksidan framåt l. undersidan uppåt; bakfram; upp o. ned(vänd). Taflan hänger afvig(t), dvs. vänd mot väggen. (Nu) vändes ena kortet afvigt. Konsten att spela 3: 97 (1849). Dessa torfvor upphängas .., afviga (dvs. med gräset nedåt), på spetsarne af fyra gärdsgårdsstörar. Hyltén-Cavallius 1: 400 (1864). Mattan .. är el(ler) .. ligger afvig. Wenström o. Lindgren (1889, under wrong). Då blåsten vänder löfven afviga. Heidenstam i Ord o. bild 1896, s. 10. — särsk. i uttr. (med) afvig(a) hand(en), (med) utsidan af handen. Bellman 2: 172 (1783). (I) vinken / Med afvig hand, och ropen: Aldrig mera! Kellgren 3: 295 (c. 1795). (Hon) torkade .. tårarne ur ögonen med afviga handen. Knorring Torp. 2: 188 (1843). När .. (kronan) tillbjöds honom, sköt han den tillbaka med afvig hand. Hagberg Shaksp. 12: 15 (1851). Hedenstierna i Smål.-p. 1896, nr 62, s. 2.
c) om kläder o. d.: vänd ut o. in; med insidan ut. Du har visst fått skjortan afvig, när du klädde dig i morse (med anspelning på 6 l. 3). Vänd Råcken afvig. Dalin Vitt. II. 5: 76 (1738). Om han om morgonen .. råkade at taga sin väst afvig, .. blef han altid litet rädd, at någon förtret .. skulle hända. Cederborgh UvT 2: 54 (1809). Der blåste en paraply afvig för en herre. Bremer Grann. 2: 217 (1837). Kläda skjortan a(fvi)gt på sig. Meurman (1846). Bära skinnpelsen a(fvig). Pådraga strumporna a(fvig)a. Dalin (1850). Taga kappan afvig på sig. SAOB (1870).
d) (i Finl.) om ögonen: (vända) ut o. in; jfr a. Ögonen gingo a(fvig)a ..; med a(fvig)a ögon. Hahnsson (1884). Med slocknande, halft afvigt vända ögon. Lange Luba 48 (1889).
e) vid stickning o. d. Afvigt hoptagen (stickning); sticka två maskor på en gång afvigt. Berg Handarb. 103 (1874). Omvexlande .. sticka en sticka rätt och en afvigt. Schallenfelds met. 10 (1886). Afvig och rät stickning. Hjertelius Stickmask. 46 (1892). — jfr: Barnen .. sticka .. ränder, omvexlande med räta och afviga maskor. Engström Schallenfeld 31 (1865). Vid (stickandet af) den räta maskan för man stickan från höger till venster (framifrån bakåt), vid den afviga från venster till höger (bakifrån framåt). Schallenfelds met. 10 (1886). — med afs. på väfning. (Tre) trådar af varpen falla skiftesvis afvigt och rätt. G. Ekenmark Lärob. 59 (1847).
f) (numera mest i Finl.) i uttr. afviga sidan = AFVIGSIDAN. Hvita bokens .. (löf) voro mäst här .. ihoprullade, eller med kanterna inbögde, så at afviga sidan blef rundad. Linné Västg. 143 (1747). Afviga sidan på en Tapet. Mennander Præs. i VetA 1756, s. 19. Cavallin (1875). (Skrifva) på afviga sidan af brefkuverter. Topelius Vint. I. 1: 3 (1880). — i bild. Han ser saken på afviga sidan. Möller (1790). Ihärdighet med dess afviga sida, envishet. Topelius i Finland 53 (1893). jfr: En präktig gumma, fastän redan ett stycke på afviga sidan om blomstermånaden! Dens. Fält. 3: 201 (1858). — jfr AFVIGA, r. l. f., AFVIGSIDA, AFVA, sbst.1
2) (†) = AFVOG 3. Föra uthländsk häär och afwigh sköldh moot fosterlandet sitt. Gustaf II Adolf 170 (1617). Ihre Gl. (1769). Wallin Vitt. 2: 299 (c. 1808). Deleen (1829). Meurman (1846).
3) (i sht hvard.) bakvänd, tafatt, otymplig; jfr AFVOG 4. Bära sig afvigt åt. Möller (1790) [jfr d. bære sig avet ad]. Afvig .. (fig.) Gauche, maladroit. Weste (1807). Almqvist (1842). Här går allt helt afvigt mig i hand. Runeberg 2: 50 (1848). SAOB (1870). Det var då bra afvigt! how awfully awkward. Björkman (1889). — (föga br.) När han skall göra något arbete visar han sig alltid afvig och drumlig. Kindblad (1867). — Anm. I ex. från Runeberg o. Björkman kan man äfv. fatta ordet i en bet., som närmar sig 4; jfr: Allting bär så afvigt till för honom.
4) (hvard.) motig, som ”tar emot”, på tvären, på sned, i olag, illavulen; om förhållanden o. d.; jfr AFVOG 5. Jag har ej blifvit färdig förrän nu, men allting har också i dag varit så afvigt.
a) (†) = AFVOG 6 a. Igenom en afwigh och orättmätigh ordning hade (konung Haldan) låtit inträngia sigh (intrudi) vthi sitt Fädernes rijke. Schroderus J. M. kr. 158 (1620). Mitt hierta war så oroligt och afwigt, at thet vthi alle saker sökte roo, och fann dogh intet annat än fahra och qwaal. Dens. Hoflefv. 268 (1629); jfr b. — närmande sig 3. Thet är itt twifwelachtigt och affwigt wäsende (eyn verkehrt ding) at intagha andra .. Land, om tu icke äst säker om titt eghit. Schroderus Liv. 350 (1626).
b) (numera knappast br.) = AFVOG 6 b. Tänka a(fvigt:) penser sinistrement. Weste (1807); jfr 6 a. Handla afvigt: perperam, .. perverse, prave agere. Lindfors (1815); jfr a. Af vrångt och afvigt sinne. Wallin 1 Pred. 1: 117 (c. 1830); jfr 6.
6) om sinnelag l. beteende mot ngn (l. ngt). Afvig, ovänligt stämd emot person eller sak. Dalin Synon. 206 (1870).
a) (nästan †) = AFVOG 7. Hon skall hafwa wijst sigh mycket ogien och afwigh emoot honom. Rääf Ydre h. 3: 238 (i handl. af 1688). Naturen har oss eij en afwig Moder warit. P. Lagerlöf Vitt. 30 (1694); jfr 5 b. Vi hade .. ifrån .. Baron Armfelt .. rönt flere vedermälen af des trolösa och afviga tänkesätt. Kungör. 11 Okt. 1794, s. A 4 a. De .. bära agg och afvigt sinne mot en hvar, som .. råkat förnärma dem. Wallin 2 Pred. 1: 135 (1826); jfr 5 b. Jag har funnit honom .. afvigt sinnad .. mot vårt heliga omvändelseverk. Crusenstolpe CJ 2: 19 (1845). Skils icke från din gamla trogna hustru i afvig sinnesstämning. Carlén Köpm. 2: 348 (1860). — särsk.
β) om blick o. d. (Samariterna) kastade afviga ögon på Jerusalems tempel. Bælter Jesu hist. 5: 303 (1759).
Anm. till a. I ngra af här anf. ex. kan man äfv. inlägga en bet., som öfverensstämmer med l. närmar sig b; i sådant fall kunna dylika uttr. ännu förekomma i hvardagsspråket.
b) (hvard.) med mildare bet., i sht med afs. på lynne o. sätt: ogen, ovänlig, butter, på tvären. Morosus. afvig. Juslenius 240 (1745). Ett afvigt sinne, ingenium morosum. Ihre Gl. (1769). Afvig .. snäsig, vresig, .. tvär, surmulen, vid dåligt och elakt lynne ..; .. frånstötande, ohjelpsam, motsträfvig, missnöjd, obelåten, ovillig; .. ohågad, misslynt, knarrig. Almqvist (1842). Onkel är så afvig nu, så tvär. Runeberg 6: 19 (1862).
(1 e) -HVARF~2. handarb. Den maska, som på afvighvarfvet stickades i omsl(ingring). Berg Handarb. 107 (1874). —
(jfr 1 e) -RAND~2. Afvigranden är en rad af maskor, hvilka omvexlande stickas rätt och afvigt. Lärlappen 5 (1885). (Strumpbenet består af) räta maskor; blott en rand, som äfven innehåller afviga maskor och utgör den s. k. bak- eller afvigranden, löper derigenom. Schallenfelds met. 21 (1886). —
-SIDA, se d. o. —
(1 e) -STICKNING~20. handarb. Engström Schallenfeld 30 (1865). Vantar med afvig- och rätstickning. Lundin Kläds. 28 (1888). —
-VÄND~2. Svart (tröja) med afvigvända kilar bak i skörten. H. Lilljebjörn 1: 10 (1865). Afvigvändt tyg. SAOB (1870). Berg Handarb. 60 (1874). En .. man håller logg-glaset med afvigvänd hand. Hubendick i NF 10: 33 (1885). En person .. med en afvigvänd mörk päls. E. Hammarstedt i Nord. Mus. fr. 1893—94, s. 23. bildl.; särsk.:
a) förvänd, bakvänd, på tok; jfr AFVIG 3. Det är så afvigvändt att det blir intressant. Bäckström Ponsards Bes. lej. 40 (1875).
b) (föga br.) om person: ur lag; trumpen, i misshumör; jfr AFVIG 6 b. Stackars Leonore var afvigvänd blefven af sjukdom och innesittande. Bremer Hem. 1: 226 (1839). jfr Därs. 2: 24.
Spalt A 739 band 1, 1898