Publicerad 1898   Lämna synpunkter
AFVÄGARE a3v~vä2gare, om person m.||(ig.), om sak r. l. m.; best. -en, hvard. äfv. -n; pl. =.
person l. föremål, som afväger. — särsk.
1) motsv. AFVÄGA 1 c. En lugn möjligheternas afvägare. Wallin Rel. 2: 150 (1826).
2) motsv. AFVÄGA 2: nivellör. En förståndig afvägare. Wargentin i VetAH 13: 92 (1752).
3) motsv. AFVÄGA 3 a β slutet: instrument till orons afvägande, afvägningsmaskin. jfr BALANS-, ORO-AFVÄGARE.

 

Spalt A 770 band 1, 1898

Webbansvarig