AFÖSA a3v~ø2sa, v. -er, -te, -t, -t. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr d. aføse]
(mindre br.) gm ösning aflägsna; ösa l. hälla bort (en del af innehållet i ett kärl). Lind(1749, under abschöpfen). Warg 646(1755). När osten släpper kanterna, aföses ungefär hälften af vasslan. Nylander 130 (1822). Dalin(1850). Lundell(1893). — jfr ÖSA AF.