| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ALF al4v, sbst.1, r. l. m.; best. alfven.
— jfr ALFVAR.
1) landt. (af kalksten, krosstensgrus, sand, lera o. d. bestående) lager närmast under matjorden. Alfven, eller sanden(, hade gm plöjningen) blifvit blandad med myllan. Linné Västg. 106 (1747). Den gröfre (sanden) .. gör ganska hård alf. C. G. Löwenhielm Præs. i VetA 1751, s. 18. Tunn matjord med grof sand eller sten till alf uttorkar snart. Lundequist 46 (1840, 1855). Rötterna (nedtränga) i alfven, eller den obrukade jorden. Fries Utfl. 2: 233 (1852). Vanligen äro .. matjorden och alfven af samma mineraliska beskaffenhet, och den sednare särskiljer sig endast genom sin ljusare färg och sin brist på .. mylla. Bergstrand Landtbr. 2: 98 (1874). — (†) oeg.: mark, jord, åker; i bild. Then (kvinna), som finnes redebogen, / At låta spänna sig af någon ann för plogen, / Och, mannen oåtspord, betiena fremmand’ alf. Kolmodin Qv.-sp. 1: 295 (1732; jfr Dom. 14: 12 följ.). — jfr GRUS-, JORD-, LER-, MÄRGEL-ALF.
2) (föga br.) sten l. stengrus o. d. (som ingår i l. utgör alf i bet. 1). Godh Mull Jord, som hafwer feet Leera under sigh .., får .. icke diupt kiöras, emedan Steen, Alf och Grus plägar intet långt där ifrån liggia. Rålamb 13: 4 (1690). Sabulum, saburra. alf, grofsand, stengrus. Juslenius 191 (1745). Man (finner) först (dvs. öfverst) svartmylla, sen jord, sen sand, sen alf eller kalksten. Dalin Hist. 1: 112 (1747). jfr: I s. k. alv eller en blandning af lera, fin sand och småsten .. kunna (vid schaktning) väggarne .. hållas nära lodräta ända till 12 fots höjd. Rothstein 519 (1859, 1875). — jfr äfv.: (†) Murmästare kalla Alf och Klapur den gråsten de kasta uppå .. badstugugnen (o. som sedan upphettas o. begjutes med vatten för alstrande af ånga). Rudbeck Atl. 1: 745 (1679). Därs. 1: 130.
Anm. 1:o De af Rudbeck i o. för etymol. sammanställning med lat. alpes angifna o. sedan trol. efter honom af Dahlstierna använda bet. ”berg o. bergskrefva” hafva sannol. aldrig funnits i språket; ej heller har ordet varit neutr. Att Böndren alla Berg och Bergskrefwor kalla Alf. Rudbeck Atl. 1: 745 (1679). (Kvigan) röötar (dvs. råmar) .. / Så att det Dröner liudt (dvs. genljuder högt) i alle näste Alf. Dahlstierna Kunga skald O 2 a (1697). jfr anm. till sistnämnda ställe hos Hanselli Vitt. 6: 75: Alf och alfvar äre höge bergsryggiar. Atl(and). Rudb(eck).
2:o Den af Almqvist (1842) angifna bet. ”ducksten, tuff, näckebröd” beror sannol. på felaktig sammanställning af ä. lexikaliska uppgifter; jfr Weste (1807) med Björkegren (1786, under tuf) o. med Deleen (1819, under tuf).
-GÖDSLING~20. Ypperst af alla (sockerbetorna) stodo de som fått en alfgödsling. SDS 1895, nr 375, s. 2. —
-LUCKRA~20. Han (dvs. landtmannen) dikar, plöjer, alfluckrar, harfvar, vältar .. sin åker. Nathhorst Johnston 3: 3 (1849). Alfplöja eller alfluckra åkerjorden. J. Arrhenius i LAT 1880, s. 350. —
-LUCKRARE~200. ett slags åkerbruksredskap, hvarmed alfven uppluckras l. sönderbrytes; jfr det felaktiga AFLUCKRARE. Den tre- eller fembillade Alfluckraren. Nathhorst Johnston 3: 36 (1849). Alfluckrarne äro af jern, med tre ställbara .. jernpinnar. J. Arrhenius i NF (1875). —
-PLOG~2. ett slags djupgående plog. Nathhorst Johnston 3: 36 (1849). Alfluckraren .. går vida lättare än de äldre alfplogarne. Arrhenius Jordbr. 3: 335 (1862). Juhlin-Dannfelt (1886). —
-PLÖJA~20. J. Arrhenius i LAT 1880, s. 350 (se under -LUCKRA). —
-VATTEN~20. Chilisalpetern .. kan vid ymnigare .. nederbörd uttvättas ur matjorden .. samt bortföras med det afrinnande dikes- och alfvattnet. LAT 1876, s. 126.
Spalt A 911 band 1, 1898