Publicerad 1898   Lämna synpunkter
ALLATIV al3ati2v, äfv. al4ati1v, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[bildadt (trol. af Rask) under anslutning till ABLATIV utaf lat. ad, till, o. den till fero, föra, räknade supinstammen lat-]
språkv. kasus i fin. (m. fl. spr.), uttryckande det ställe l. föremål, till hvars yta l. närhet en rörelse sker. Allativ och Illativ (beteckna) begge en ankommande rörelse, yttre, åt, till, eller inre, i, inuti. G. Renvall Fin. spr. 52 (c. 1817, 1840). Lundell (1893). — Anm. Den lat. ändelsen -us behålles oftast. Lönnrot i Suomi 1841, h. 4, s. 31. Collan Fin. spr. 47 (1847). Eurén Fin. spr. 38 (1849). Jahnsson Fin. spr. 77 (1871). Vasenius i NF (1875).

 

Spalt A 977 band 1, 1898

Webbansvarig