| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ALSTRA al3stra2 (a`lstra Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.); -ARE (se d. o.), -ARINNA (se d. o.); jfr ALSTER, sbst.2
1) (företrädesvis i högre stil l. vetenskaplig framställning) tr.: frambringa; stundom: föda, gifva lif l. upphof l. tillvaro åt, skapa, dana, bilda, åstadkomma, åvägabringa; producera, afkasta; gifva anledning till, föranleda, framkalla, medföra, förorsaka, bereda, vålla; i pass. ofta med intr. bet.: födas; upp- l. ut- l. framväxa; uppkomma, uppstå; p. pr. ofta adjektiviskt: produktiv; jfr AFLA 2—4.
a) (mindre br.) med afs. på människor l. djur. Alstra .. afla, föda. Ehrencrona (c. 1730). Liksom (om) Germaner och Göter ej kunnat vara et slags folk, utan at det ena alstrat det andra. Dalin Hist. 1: 77 (1747). Hvad söner alstras nu utaf så tappra fäder! Lidner 1: 40 (1781). (Jonierna) i Attika sammansmäte med Pelasgerne och Ägyptierne och alstrade ett blandningsfolk. Palmblad Fornk. 1: cii (1843). En bastard af Grönsiskehanne och Kanariehona .. alstrade afföda med en kanariehona. Nilsson Fauna 1: 477 (1847). abs.: Den som icke mera kan alstra: effœtus. Lindfors (1815). — (fullt br.) i pass., utan agent l. med sådan agent, som icke betecknar individ(er). Af duglig stam blott alstras en duglig ätt. Adlerbeth Hor. od. 146 (1817). jfr: Afrodite, kärleksgudinnan, som alstrades ur hafvet. E. H. Tegnér i UVTF 26: 38 (1880). — jfr JORD-, ORM-, SLAF-ALSTRAD m. fl.
b) med afs. på växter l. oorganiska naturprodukter l. på (den materiella) tillvaron i allm. Til planternes alstrande. Linné i VetAH 1: 12 (1739). De Fruchter, som Jorden alstradt. Mörk Ad. 1: 158 (1743). Det Bröfrugt-Trädet, som alstras af frön. Bligh 143 (1795). 4 cub(ik)t(um säd hafva) alstratt 560 korn. Ehrensvärd i Skån. saml. III. 2: 61 (1798). Den alstrande grunden (dvs. marken). Adlerbeth Æn. 55 (1811). (Fälten) skola .. alstra sällare skördar. Wallin 2 Pred. 1: 100 (1831). Naturen är .. ej .. alstrad af materiens blinda bildningsdrift. Fries Utfl. 1: 260 (1843). Den del af Skåne, der flintan alstrats. Nilsson Ur. 1: 9 (1866). Mellan lökbladen alstras redan första året talrika smålökar. Elfving Kulturväxt. 121 (1895). jfr: Den ständiga värmen och den rika nederbörden alstra ett yppigt växtlif. Torpson Geogr. 87 (1892); jfr d. — jfr FORM-, SÄDES-, VIN-ALSTRANDE.
c) med afs. på ngt sakligt o. (mer l. mindre) konkret, som frambringas gm mänsklig yrkesflit, konst, intellektuell l. annan verksamhet: producera. Dalin Arg. 1: 297 (1733, 1754). Tvenne Bokprässar alstrade .. et och samma arbete. SP 1778, s. 91 (”89”). Den bästa skribent alstrar med möda .. tjugo goda arbeten. Leopold 3: 338 (1794, 1816). Et mägtigt och alstrande förstånd. Järta Kopparb. 126 (1826). V. Rydberg i Sv. tidskr. 1873, s. 362.
d) med afs. på fysiska fenomen l. produkter af fysiologiska processer. De öfriga strålarne brytas till samma punkt, eller rättare alstra en kaustisk yta, hvars spets bildas af de mest centrala strålarne. Fock Fys. 308 (1854, 1859); jfr e. På detta sätt alstras en kontinuerligt roterande rörelse. Tekn. tidn. 1871, s. 221. Vid ångans alstrande i pannan. E. A. Wiman Därs. 131. En genom en ventilator alstrad luftström. Tekn. tidskr. 1872, s. 44; jfr c. Såsom erfarenheten gifver vid handen, alstras ljus, så snart en elektrisk ström genomgår förtunnad luft. E. Edlund († 1888) hos Almén Läseb. 147 (1889). Pipor .., i hvilka tonen alstras genom luft. A. Lindgren i NF 12: 338 (1888). jfr: Tårarne, som ur ditt öga flyta / .., ej vet jag / Hvad källa alstrat dem i själens djup. Stagnelius 1: 481 (1821). — jfr LJUS-, RÖK-, TON-, VÄRME-ALSTRANDE; BLOD-, CELL-, FETT-, FRÖ-, GUMMI-, HARTS-, MJÖLK-, SLEM-, TALG-, ULL-, VAR-, ÄGG-ALSTRANDE m. fl.
e) [försvenskning af GENERERA] mat. om linje, med afs. på yta: gm kontinuerlig rörelse frambringa; generera. Kordan till den båge, som alstrar den sferiska kalotten. Mellberg Bergroth 198 (1885). — jfr ALSTRINGS-LINJE, -SÄTT 2.
f) i fråga om förnimmelser, föreställningar, egenskaper, tillstånd, förhållanden, tilldragelser osv.; obj. är
α) mer l. mindre konkret. Gymnastikens öfverdrift .. alstrade athleter, hvilkas stora belöningar föllo staten till last. Palmblad Fornk. 1: 174 (1843). Lysander Rom. litt. hist. 25 (1858). jfr: Det är .. ur skötet af denna allmänna uppfostran, som man sett alstrade Män, som både hedrat och utvidgat Sverige. Gustaf III 1: 195 (1768); jfr a.
β) abstr.
α’) (föga br.) med personsubj. (Folket) kan ei annat än älska honom, som alstradt deras lycka. Mörk Ad. 1: 52 (1742). Ju mera godt jag alstra vil. Nordenflycht QT 1746—1747, s. 17.
β’) med saksubj. Tessin Bref 1: 15 (1751). En lång fred .. föder .. oftast af sig en orklöshet i själen, som alstrar barbari. Gustaf III 1: 17 (1786). Brister i författningen alstra brister i styrelsen. Lehnberg i SAH 2: 252 (1788). Den ena Vidskepelsen alstrade den andra. Schröderheim Rob. 1: 70 (c. 1794). Nöjets öfverdrift / Alstrat tomhet och förslappning. Valerius 2: 63 (1811). Så alstrar lättjan icke blott laster, utan brott. Franzén Pred. 4: 155 (1844). Den .. råa skärpa (hos luften), som alstrar frossor och andra sjukdomar. Oscar II Skr. 3: 242 (1861, 1888); jfr d. Fastän fäjderna alstrats af ord, hafva de ej alltid stannat vid ord. E. H. Tegnér i UVTF 26: 128 (1880). Vasenius Und. i spr. 5 (1894).
2) (†) refl.: fortplanta sig. Hwar tager sin till sig oc wilja nu börja sig alstra. Stiernhielm Bröll. 31 (c. 1650; variant: älstra).
Särskilda förbindelser:
a) (mindre br.) till 1 a. Samma dyra jord .. / .. Alstrar vthaf sigh .. stygga groder. Spegel Öp. par. 12 (1705). Alstra af sig, Progeniem edere. Sahlstedt (1773). Meurman (1846). — (†) bildl. om institution; jfr ALSTER, sbst.2 1 b γ. Åhs-kloster .. alstrade sedan af sig Morups-kloster i samma landsort. Dalin Hist. 2: 128 (1750).
c) (numera föga br.) till 1 f β β’. Et sådant upfostrings-sätt kan alstra af sig den vanart, at människan blifver obögelig åt (dvs. obenägen för) bättre skäl. Höpken 1: 216 (1745). Friheten skal alstra af sig idoghet. Scheffer Præs. i VetA 1772, s. 25. Nöjen, som icke alstrade af sig någon nytta. Kexél 2: 92 (c. 1780). De olägenheter sådana uttydningar alstra af sig. Gustaf III 1: 22 (1786). LBÄ 5—6: 115 (1797).
a) (mindre br.) till 1 a. Alstra fram afvel. Ekblad (1764). Knappt flera hjeltar alstras fram / I något land på jorden. Stiernstolpe Æn. 154 (1814, 1825). Du luftstreck, som har alstrat fram / En oförgätlig hjeltestam. Strandberg 3: 10 (1855).
b) (mindre br.) till 1 b. Det rena guld, / Som alstras fram i ådror heta. Nordenflycht QT 1745, s. 34. Huru Saltets korn af solen alstras fram / Ur hafvets stängda våg. J. G. Oxenstierna 2: 130 (1796, 1806).
Spalt A 1147 band 1, 1898