| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AMALGAM am1alga4m, n., sällan r. (Liedbeck Kem. tekn. 387 (1868)); best. -et, ss. r. -en; pl. =, l. -er; äfv. (i sht i kemiska skrifter) AMALGAMA amal3gama2, äfv. 0400, r. (Berzelius Kemi 2: 354 (1812, 1822), Leufvenmark i AHB 45: 4 (1870)) l. n. (Unge Prom. 1: 14 (1831)); best. ss. r. -an, ss. n. -at.
1) kem. o. tekn. förening l. legering af kvicksilfver o. ngn annan metall. Wallerius i VetAH 15: 257 (1754). Berzelius Kemi 2: 379 (1812, 1822). Qvicksilfrets föreningar med andra metaller kallas amalgam, endast undantagsvis legeringar. Uppf. b. 4: 257 (1873). Många amalgam, såsom de med guld, koppar o. s. v., bli med tiden hårdare och användas derför vid plombering af tänder. Därs. — miner. benämning på ett ngn gg i naturen förek. mineral, bestående af silfver o. kvicksilfver. Rinman 2: 596 (1789). Naturligt amalgam l. silfveramalgam förekommer kristalliseradt i små, silfverhvita, reguliära kristaller. Cleve i NF (1875). — jfr BLY-, GULD-, KADMIUM-, KOPPAR-, SILFVER-, TENN-, VISMUT-, ZINK-AMALGAM m. fl.
2) i allmännare bet.: blandning (af olikartade ting). Unge Prom. 1: 14 (1831). (Namnens på dygder, vetenskaper o. d.) feminina genus i våra svenska språkverk är .. ett amalgam af poetiskt genus .. (o.) lärdt genus. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 455 (1891).
Spalt A 1173 band 1, 1898