| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ANDANTE andan3te2 l. 040 (anda`nte Weste), adv. l. sbst. n., äfv. r. (Törneros (1825; se under 2), J. A. Josephson (1844) hos Ödman Jos. 165; m. Weste (1807; jämte n.)); ss. sbst. best. -et l. (ss. r.) -en; pl. -en l. (föga br.) = l. (numera knappast br.) -er (Bellman 3: 136 (1790; i rim), Weste).
tonk.
1) adv.; eg.: i gående tempo; beteckning för en rörelsegrad midt emellan adagio o. allegro. Envallsson Mus.-lex. (1802). Höijer Mus.-lex. (1864).
2) sbst.: musikstycke (l. afdelning af större musikstycke) i detta tidsmått. Blåsen, musikanter, / Polskor och andanter. Bellman 3: 136 (1790). Andanten i d molls qvartetten. Törneros Bref 2: 68 (1825). (Det ifrågavarande) Andantet är ett alldeles fristående, fullkomligt afslutadt stycke för sig. Norman Mus. upps. 193 (1884).
Spalt A 1287 band 1, 1898