| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ANDTÄPPT an3d~täp2t, hvard. an3~ (a`ndtäpt Weste), adj. -are; n. o. adv. =.
1) (numera föga br.) i allm.: som har svårighet att andas, andtruten, andfådd. Wallius Tv. likpr. 94 (1628). Andtäppt hors de haleine efter häftig ok hastig rörelse. Columbus Ordesk. 21 (1678; anf. bland i talspr. vanliga ord). Så andetept, som (om) något tungt lågo (dvs. -ge) uppå en. Spegel Gl. 285 (1712). Af hastigt löpande blifva de (dvs. fåren) också andetäppte. Hastfer 135 (1752). Sahlstedt (1757). Jag blef alldeles a(ndtäppt). Hahnsson (1884).
2) som har l. lider af andtäppa; astmatisk. Serenius (1741). Han hade .. någon tid känt sig andetäpt, tung och styf. P. J. Bergius i VetAH 22: 121 (1761). Sahlstedt (1773). Han fet och andtäppt är. Hagberg Shaksp. 1: 440 (1847). Björkman (1889). — bildl. I hans (dvs. Schumanns) symfonier (är) genomföringen något knapphändig och andtäppt. A. Lindgren i NF 14: 722 (1890); jfr 1.
Spalt A 1370 band 1, 1898