| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ANDÄKTIGHET an3däk1tig~he2t, äfv. 3~201, äfv. 040~1, r. l. f.; best. -en.
1)
α) (numera mindre br.) till ANDÄKTIG 1 a α: andäktig sinnesförfattning. Åhörarena skola och sin Gudztienst troligen, och med Andächtigheet förrätta. Kyrkol. 2: 1 (1686). Andäktighet vid religionsöfningar. Roos Andaktsbok 1: 182 (1847); jfr β.
β) till ANDÄKTIG 1 a β: andaktsfullt uttryck l. sätt att skicka sig; med afs. på utseende l. uppträdande; ofta med bibetydelse af att andakten är hycklad. Med handlingar, gjorda med en viss andäktighet i minen, en viss gudlighet i åtbörder, en viss slafviskhet i ställningar, likasom försöka att muta den högste Domaren. J. Åström i LBÄ 21—22: 16 (1799). jfr Almqvist (1842).
2) (nästan †) till ANDÄKTIG 2: fromhet, gudsfruktan. Detta ljuset (dvs. ett på en gång upplysande o. värmande ljus) äger den Christelige Regenten i sin andäktighet. Lehnberg Pred. 3: 361 (c. 1800). (Hylander) iakttog .. i allt det yttre skenet af andäktighet och gudlighet. Agardh Bl. skr. 1: 5 (c. 1855). jfr: Skall jag skilja mig från samhället, och i en overksam andäktighet förspilla de krafter och gåfvor, naturen mig förlänat? Franzén Pred. 1: 74 (1841); jfr 1.
Spalt A 1372 band 1, 1898