Publicerad 1898   Lämna synpunkter
ANFÅ? v.2 -fångit, -fången (se för öfr. FÅ, v.), l. ANFÅNGA, v.2 -er (G. I:s reg. 4: 386 (1527)).
Ordformer
(andfånga G. I:s reg. 5: 91 (1528). anfangha G. I:s reg. 3: 141 (1526))
Etymologi
[jfr ä. d. anfange, mottaga; efter t. anfangen (Lübben Handwb. 100), ampfangen, empfahen, biformer till t. empfangen; jfr AN-, prefix2]
(†) mottaga. (I bören icke lämna dem brefvet) med myndre æn j theris reuersal ther emoth anfongandis vardhe. G. I:s reg. 4: 144 (1527). Wij haffue anfongit eders scriffteligh vrsekt. Därs. 370 (1527). Wij .. bleffwo .. effter Hedniskt Wijsz, wäl anfågne. Kiöping 107 (1667). — jfr ANFÄGNA.

 

Spalt A 1389 band 1, 1898

Webbansvarig