| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ANHÖRA, v. -hör, -hörde, -hört; se för öfr. HÖRA. vbalsbst. -ANDE.
— jfr HÖRA AN.
I. [jfr ä. d. anhøre, holl. aanhooren; jfr äfv. AN, adv. II 4 a] (†) åhöra, höra på, lyssna till; med personsubj.
1) med sakobj.
a) åhöra, (uppmärksamt) höra på l. lyssna till (ngns tal, sång osv.); ofta med bibegrepp af pliktskyldighet. A. Oxenstierna Skr. 1: 59 (1612). När Ewangelium afläsit warder skal tu vpstå, och .. gudfruchteligen thet anhöra. Hambræus B 3 a (1620). (Sedan gingo) Regeringen och Rådett up i Rickzsalen till att anhöra Ständernes svar. RP 7: 141 (1638). Wij må thet (dvs. detta rykte) fuller sachta (dvs. visserligen) anhöra, men näppeligen sättia Troo ther til. N. Av. 8 Maj 1656, nr 1, s. 4. Olaus Petri .. hafver .. i 2 år anhört des (dvs. Luthers) föreläsningar och predikningar. Rüdling 59 (1731). Edert tänkesätt, Mine Herrar, .. förbjuder at anhöra eget beröm. Höpken 1: 172 (1753). (Han) anhörde .. med föragt, hvad som sades. Tessin Bref 2: 326 (1755). Anhör .. / Min sång. J. G. Oxenstierna 5: 3 (c. 1817). jfr: Anhöra regeringsformen opläsas. RP 4: 139 (1634). — särsk. i nekad sats: (icke) lyssna till l. låna sitt öra till (ett förslag osv.). Aldenstund Vij .. Oss hafvom föresatt at .. intet anhöra några föreställningar el(ler) inlåta Oss uti underhandlingar. Carl XII Bref 402 (1714). Att icke .. anhöra fredspropositioner. Höpken 2: 325 (1756). Adlerbeth Ant. 1: 226 (c. 1792).
b) lyssna till l. åhöra tal l. framställning om (ngt); gm åhörande af muntlig framställning af (ngt) taga kännedom om (detsamma). Doch will Gudh min nödh anhöra. Gyldenhielm Ps. 148 (c. 1605). (Vi) hafwe .. de Osz förestälte (dvs. föredragna) .. Ährender i underdånighet anhört. Stiernman Riksd. 3: 2123 (1697). Höpken 2: 36 (1746). jfr: Wilje wi thet anhöra af Miche egen prophetio, huru ther tilstod? Swedberg Dav. § 48 (1713).
2) med personobj.: (uppmärksamt) höra på l. lyssna till (ngn). Hvarest Männ med blommor bekrönte honom med nöije och förundran anhörde. Ehrenadler 723 (1723).
II. [jfr mnt. anhoren, mnl. aenhoren; jfr äfv. holl. aanbehooren, t. angehören samt AN, adv. II 7] (†) höra till, angå, röra; med saksubj. Det eller annat, hvadh schole- och kyrkioväsendet anhör. RP 7: 78 (1637). Cellarius (1699, 1729, under attineo).
Spalt A 1465 band 1, 1898