| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ANSENLIG an3~se2nlig, stundom 040 (anse´n-lig, (ē) Weste, ansénlig Almqvist), adj. -are. adv. = (†, Schenberg (1739)), -A (†, Lex. Linc. (1640, under spectate), Schultze Ordb. 4045 (c. 1755)), -EN (numera mindre br., Dalin Arg. 1: 28 (1733, 1754), SAOB (1870)), -T.
eg.: som kan ses l. förtjänar att beskådas l. gm sitt utseende ådrager sig uppmärksamhet.
1) (†) synlig. The onde Andar haffwa sigh beteedt vthi Ormeliknelse för Adam och Heva i paradijs: .. Och vtan twiffuel (för) .. Christo vthi een anseenligh hampn (dvs. gestalt). L. P. Gothus Pest. 8 b (1623).
2) (†) som har tilltalande utseende; vacker, präktig. Then tridie (pyramiden) .., hwilken skönare och anseenlighare war än the tw större. Lælius Res. 1: 143 (1588). (Olaf Tryggvesson) är hög och wäl wuxin, hafwer ett deyligit ansichte och wacker anseenlig kropp. Reenhielm Olof Tr. 30 (1691; isl. friðann likama). jfr: Conspectus .. Thet man anseer och beskodar, anseende eller anseenligh. Lex. Linc. (1640).
3) [jfr motsv. anv. i d., t. o. holl.; jfr äfv. fr. considérable, eng. considerable] eg.: som gm sin storlek förtjänar att beaktas l. är imponerande.
a) om person med afs. på reslig växt o. d.: imponerande, ståtlig. Thorgny Thorgnyson .. war en ansenlig och stor man til wäxten. Peringskiöld M. upl. 31 (1710). Konungarne väckte allmän beundran, och Man utmärkte Magnus såsom den raskaste, Erik såsom den skönaste, och Inge såsom den ansenligaste bland männer. Ekelund Fäd. hist. i smndrag 1: 51 (1832). Han reste sig ansenlig / I stugans skymda vrå, / Väl var han böjd af åren, / Men syntes hög ändå. Runeberg 2: 30 (1848). 2 Sam. 23: 21 (öfv. 1896). jfr: För att blifva antagen till extra (polis-)konstapel fordras att .. hafva .. stark kroppsbyggnad och ett ansenligt yttre. H. v. Sydow i Stockholm 1: 293 (1897).
b) i allm. gm sin storlek, mängd osv. beaktansvärd l. aktningsbjudande; betydlig, betydande, (ganska) stor. Ansenlig längd, bredd, höjd. Ansenligt djup. Ansenlig tyngd. En ansenlig mängd, hop, skara. En ansenlig penningsumma. RA 2: 9 (1561). En anseenlig armée. J. De la Gardie i Oxenst. brefv. 5: 463 (1628). Här i Riket är en ansenlig myckenhet af Grefvar och Friherrar. 2 RARP I. 1: 43 (1719). Vinna ansenliga fördelar. Möller Kyrkoh. VII (1774). En ansenlig del af Kronans egendom hade kommit i enskildes händer. Schönberg Bref 3: 3 (1778). Pavia .., en ansenlig och folkrik Stad. Djurberg Utf. geogr. 1: 371 (1785); jfr Därs. Föret. Flere Polske Herrar hade .. ansenligen riktat sig under Ryska kriget. Hallenberg Hist. 2: 551 (1790). Teneriffa ligger ett ansenligt stycke utom Vändkretsen. Bligh 22 (1795). En ansenlig tid. Geijer II. 1: 431 (1825). Weilhof är ett ansenligt Landtgods. Nicander Minnen 1: 182 (1831). Hvad är för dem Herrans hus? Endast en rymligare, ansenligare, majestätligare byggnad, än de i hvilka menniskor bo. Franzén Pred. 5: 74 (1845). (Byggnadens) tjocka gråstensmurar .. vittnade .. om en ansenlig ålder. Rydberg Frib. 326 (1857, 1866). Min lilla speljakt .. / .. flyter än, der mången / Ansenligare farkost är förgången. Strandberg 5: 115 (1862). De svenske fångarnes antal i Ryssland hade ökats ansenligt. Svedelius i SAH 44: 133 (1868). Att författa anses i allmänhet ganska svårt, men att författa offentligt är ansenligt mycket svårare. Strindberg Fjerd. 33 (1877). En ansenlig förminskning af ångans tryck (hade) .. uppstått. K. A. V. Holmgren i Läseb. f. folksk. 558 (1878). Från Vättern .. flyter den ansenliga Motala ström .. ut i Bråviken. Roth Geogr. 43 (1881, 1886). W. efterlemnar en .. högst ansenlig förmögenhet. AB 1899, nr 34, s. 2. — (hvard.) ansenligt i substantivisk anv. Ansenligt med folk hade samlats. PT 1896, nr 158, s. 2. jfr: Det belöper sig till ansenligt. Lindfors (1815). jfr äfv.: (†) Så vida cronones interesse derigenom kunnat förmeras, som understundom till anseenligit skedt. 2 RARP 3: 418 (1723).
4) [jfr motsv. anv. i d., t. o. holl.; jfr äfv. lat. spectabilis, conspicuus, conspectus] framstående, betydande, utmärkt. Lex. Linc. (1640). — särsk.
a) om person.
α) (numera mindre br.) som på grund af sin samhällsställning l. rang åtnjuter anseende; betydande, framstående, förnämlig. Öfverheten i Landet lärer nödgas, at ibland de ansenligare uprätta Rang-Ordningar. Dalin Arg. 1: 120 (1733, 1754). De ansenligaste i landet .. (följde) ännu sina förfäders tro. Botin Hist. 1: 277 (1789). Axel Oxenstjerna och Per Brahe, båda kunniga, kloka, ansenliga män. Fryxell Ber. 7: 37 (1838). En af stadens ansenligaste borgare. Topelius Vint. II. 1: 214 (1881).
β) (†) med allmännare bet.: aktad, ansedd, utmärkt, högtförtjänt. Schickede vi .. någre våre gode män och annsentlige rådh nedh till Danmark. RA 2: 426 (1571). Een ansehnligh Person och försöcht (dvs. bepröfvad) Krijgzman. Girs E. XIV 29 (c. 1630). I gemen att säja, så lefva .. (de europeiska konsulerna) vackert och göra sig ansenliga på allehanda sätt. Eneman Resa 1: 36 (1711). När jag ej mer .. får tro en högt ansenlig menniskia på sina .. ord. Dalin Arg. 2: 381 (1734, 1754). På detta sättet behöll han sine Åhörares vänskap, hvilket gjorde honom ansenlig hos de förnämare. Götheb. m. 1759, s. 385. Af lärdom och förfarenhet anseenliga personer. Sahlstedt Crit. saml. 625 (1765).
b) (numera mindre br.) om sak: aktad, ansedd; betydande, förnäm(lig), utmärkt; viktig, betydelsefull; stundom: hög, stor. Han hade kunnet bekomme .. ansendtligh och stådtligh gifftermål. RA 2: 256 (1568). Ett anseeligt befälle (dvs. befäl). P. Brahe Kr. 36 (c. 1585). Man finner .. ofta at falska lärare .. föra anseenligh titler(,) kallas Doctores, Biscoper, .. Påwer. O. Martini Pred. B 3 b (1606). Alt sådant som synes vthi thenna werldenne wara högdt, herligit .. (och) anseenligit. Muræus 1: 84 (1648). En Man, som skal ha et ansenligt Kall i Riket, måste ha godt invärtes förråd. Dalin Arg. 1: 30 (1733, 1754). At vara född til stora håfvor / Och ärfva et ansenligt namn. Nordenflycht QT 1746-47, s. 120. Flera Huvudspråk finnas ock (i ungerska riket), hvaraf Ungerskan och Slavonskan (dvs. kroatiskan) äro ansenligast. Djurberg Geogr. f. ungd. 269 (1781). De ansenligare befattningarna vid konungens hof. H. Hildebrand Sv. medelt. 1: 113 (1880). Jakob De la Gardie, som .. tidigt användts i ansenliga värf. E. C. Tegnér i SDS 1897, nr 48, s. 1. — (†) ss. adv. (Hertig Johan) vträttade sine wärff och ärender så ståtligen och anseenligen, som någon tijdh något sendebudh tillförende giordt hade. P. Brahe Kr. 66 (c. 1585).
Spalt A 1702 band 2, 1898