Publicerad 1900   Lämna synpunkter
ANTIFONI an1tifoni4 l. -få- l. -fω-, r. (f. G. Dalin (1871)); best. -en, äfv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. antifoni, t. antiphonie, f., eng. antiphony; bildadt i anslutning till SYMFONI af gr. ἀντίφωνος (se föreg.)]
liturg.
1) i katolsk gudstjänst: (af en ensam person o. en kör l. af tvenne enstämmiga körer utförd) växelsång; i protestantisk gudstjänst, om de af prästen o. församlingen (l. kören) växelvis afsjungna partierna af mässan. Af Kyrksången är Mässan en icke obetydlig del .. I synnerhet äro Antifonierna .. behagliga. Mecklin För beg. i tonk. 39 (1802; i fråga om sv. evangelisk-lutersk gudstjänst). Mankell Kyrkomus. hist. 24 (1841). Antifonierna utvecklade sig i den bysantinska kyrkan och öfverfördes till Italien genom den helige Ambrosius. A. Lindgren i NF 9: 343 (1885). — jfr BEGRAFNINGS-ANTIFONI.
2) (kortare) sång som (vid katolsk gudstjänst) sjunges (af en röst) ss. inledning o. (af en kör) ss. afslutning till en psalm l. lofsång med hvilkens tonart o. innehåll den öfverensstämmer. NF (1876).

 

Spalt A 1887 band 2, 1900

Webbansvarig