Publicerad 1900   Lämna synpunkter
ANTIMON an1timω4n, äfv. -må4n, stundom 302, r. l. n.; best. -en l. -et; l. ANTIMONIUM an1timω4-nium, stundom -må4n-, äfv. 10302 (antimo´nium Weste), n. ((†) r. Cronstedt Min. 242 (1781), Hush.-bibl. f. frunt. 1: 128 (1800)); best. -iet, i best. anv. ofta utan slutartikel; pl. (†) -ier (Weste).
Ordformer
(antimonium H. T. Scheffer i VetAH 13: 258 (1752), Rinman (1788), Lindgren Läkem. (1891). antimon Berzelius Blåsr. 92 (1820), Rosenberg Oorg. kemi 301 (1888). Anm. För bet. 2 användes nästan uteslutande formen antimonium; den först jämförelsevis sent uppvisade formen antimon däremot tillhör nästan uteslutande bet. 1. I ä. tid förekommer formen antimonium med lat. böjning. Forsius Min. 36 (c. 1613; i bet. 2). Cronstedt Min. 245 (1781))
Etymologi
[jfr d. antimon(ium), t. antimonium, eng. antimony, fr. antimoine, m. (folketymologiskt uppfattadt ss. en ssg af anti- o. moine, munk, jfr Scheffer Chem. förel. 380 (c. 1750)), af mlat. antimonium, tidigast uppvisadt hos Constantinus Africanus från Salerno i slutet af 1000-talet; om ordets ursprung för öfr. se Devic hos Littré Suppl. samt Murray]
1) med arsenik nära besläktadt metalliskt grundämne af nästan silfverhvit färg, i sht förek. i mineralet spetsglans; jfr ANTIMONII-KUNG o. ANTIMON-REGULUS. Cronstedt Min. 242 (1758, 1781). Berzelius Blåsr. 92 (1820). Antimonen användes i största mängd vid gjutning af boktryckarstilar. Liedbeck Kem. tekn. 371 (1868). Antimon, som hör till de mindre allmänt förekommande metallerna, blef bekant först .. i midten af 15:e årh. P. T. Cleve i NF (1876). Antimon är en silfverhvit, metallglänsande, kristallinisk och spröd kropp. Rosenberg Oorg. kemi 301 (1888). — jfr ARSENIK-, KLOR-, SVAFVEL-ANTIMON.
2) i sht apot. benämning på ett mineral som utgör en förening af det under 1 nämnda grundämnet med svafvel; spetsglans, antimonglans. H. T. Scheffer i VetAH 13: 258 (1752). I dageligit bruk förstås med det namnet Antimonium des Skärsten, som segras utur Malmen .. och med Regulus (Antimonii) sjelfva Halfmetallen. Cronstedt Min. (1758, 1781). Antimonium .., Spitsglas, .. är en Mineral .. bestående af en egen Halfmetall, förenad med allmänt Svafvel, til utvärtes anseende mörk, Blyfärgad, strålig, skör och gnistrande, sammansatt af trådiga och tätt intil hvarannan liggande delar. Rinman (1788). Lindgren Läkem. (1891).
Ssgr (i allm. till 1): A: ANTIMON-ASKA103~20. Antimonaska, en vid rostning af spitsglans erhållen produkt, som hufvudsakligen utgöres af antimonoxider. Cleve Handlex. (1883). —
-BLY~2. Tekn. tidskr. 1894, A. M. s. 24. —
-CINNOBER~020. En cinoberröd trisulfid, hvilken under namnet antimoncinober nyttjas till olje- eller vattenfärg. P. T. Cleve i NF 1: 855 (1876). Rosenberg Oorg. kemi 304 (1888). —
-GLANS~2. (antimoni- Conv.-lex. 77 (1831)) miner. = ANTIMON 2. Antimon .. Förekommer sällsynt gedigen, mest i förening med svafvel såsom antimonglans. Rosenberg Oorg. kemi 300 (1888). —
-GLAS~2. kem. Almström Kem. tekn. 1: 256 (1844). Antimonglas, en af svafvelantimon och antimonoxid bestående blandning, som erhålles genom sammansmältning af rostad och .. orostad spitsglans. Rubinrödt glas. Cleve Handlex. (1883). —
-GULT~2, n. neapelgult, antimonsyrad blyoxid. SFS 1876, nr 8, s. 5. —
-HALTIG~20. Antimonhaltiga malmer. Almroth M. tekn. 50 (1838). —
-HVITT~2, n. Cronquist (1878). —
-KLORID~02. kem. Almström Kem. tekn. 1: 257 (1844). Rosenberg Oorg. kemi 301 (1888). —
-LEFVER~20. apot. blandning af antimonsvafligt o. antimonsyrligt alkali. Massan har lefverbrun färg, får derföre namn af ”antimonlefver” (hepar antimonii). Nyblæus Pharm. 355 (1846). Lindgren Läkem. (1891). —
-MALM~2. (antimonii- Wallerius Min. 239 (1747), Rinman 1: 65 (1788)) Berzelius Blåsr. 117 (1820). Antimonglans är den vigtigaste antimonmalmen. P. T. Cleve i NF (1876). —
-METALL~02. (antimonii Rinman 1: 65 (1788)) Berzelius Kemi 2: 159 (1812, 1822). (Cleve o.) Widman Labor.-öfn. 57 (1885, 1896). —
-MORSELL~02. apot. O. T. Sandahl i NF 11: 368 (1887). —
-NICKELGLANS~002. miner. A. Sjögren Min. 101 (1865). —
-OCKRA~20. miner. P. T. Cleve i NF 1: 854 (1876). —
-OXID~02. kem. Berzelius Kemi 2: 182 (1812, 1822). Antimonoxid .. erhålles gonom metallens förbränning i öppen digel eller behandling med utspädd salpetersyra (i mineralriket såsom Senarmontit). Rosenberg Oorg. kemi 302 (1888). —
-PREPARAT~002. Berzelius Kemi 2: 213 (1812, 1822). Cleve Handlex. 22 (1883). —
-PULVER~20. (antimonij- Forsius Min. 37 (c. 1613)) Berzelius Kemi 2: 207 (1812, 1822). —
(2) -REGULUS~200. [jfr ANTIMONII-KUNG] = ANTIMON 1. Conv.-lex. (1845). Den .. erhållna antimonregulus är ingalunda ren. Berlin Farm. 1: 652 (1849). —
-SAFFRAN~20. en blandning af antimonoxid o. svafvelantimon. P. T. Cleve i NF 1: 855 (1876). —
-SALT~2. Berzelius Kemi 2: 207 (1812, 1822). Weibull Oorg. kemi 156 (1889). —
-SMÖR~2. Almström Kem. tekn. 1: 257 (1844). Med klor gifver .. (antimon) antimonsmör. P. T. Cleve i NF 1: 854 (1876). Rosenberg Oorg. kemi 302 (1888). —
-SVAFLA~20, sbst. kem. benämning på en viss förening af antimon o. svafvel; guldsvafvel. Berzelius i Årsber. t. VetA 1830, s. 151. Rosenberg Oorg. kemi 304 (1888). —
-SVAFLAD~20. kem. Berzelius i Årsber. t. VetA 1830, s. 151. Almström Kem. tekn. 1: 257 (1844). —
-SVAFLIG~20. kem. —
-SVAFLIGHET~002 l. ~200. kem. Almström Kem. tekn. 1: 256 (1844). Antimonsvaflighet .. förekommer i naturen såsom antimonglans. Rosenberg Oorg. kemi 303 (1888). —
-SVART~2, n. Antimonsvart, fint fördelad antimon .. Det användes till färgning af gipsfigurer, för att ge dem utseende af järn. Cleve Handlex. (1883). —
-SYRA~20, sbst. kem. Berzelius Kemi 2: 188 (1822). Rosenberg Oorg. kemi 303 (1888). —
-SYRAD~20. kem. Berzelius Kemi 2: 191 (1822). Cleve Handlex. 22 (1883). —
-SYRLIG~20. kem. Berzelius Kemi 2: 187 (1822). Almström Kem. tekn. 1: 253 (1844). —
-VIN~2. (mindre br.) apot. Kräkvin l. kräksalts-vin, antimonvin .., är en lösning af 1 del kräksalt .. i 250 delar ljumt malagavin. O. T. Sandahl i NF 9: 183 (1885). —
-VÄTE~20. kem. Berlin Reg. öfv. Årsber. t. VetA 1821—40 (1842). Med väte bildar antimon en gasformig förening antimonväte .., stibin. Rosenberg Oorg. kemi 301 (1888).
B (†): ANTIMONII-GLANS, se A. —
-KALK. Cronstedt Min. 245 (1781). Rinman 1: 66 (1788). —
(2) -KUNG. [jfr t. antimonkönig, fr. régule d’antimoine, nylat. regulus antimonii; jfr äfv. REGULUS] = ANTIMON 1. Alla andra Metaller hafva mindre (för större) attraction til Svaflet, än Antimonii kongen; derföre släpper Svaflet den och tager til sig alla andra. H. T. Scheffer i VetAH 13: 259 (1752). —
-MALM, -METALL, -PULVER, se A. —
-SVAFVEL. svafvelantimon. H. T. Scheffer i VetAH 13: 258 (1752).

 

Spalt A 1901 band 2, 1900

Webbansvarig