Publicerad 1900   Lämna synpunkter
APIKAL ap1ika4l, adj. l. sbst. r.; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. apical, nylat. apicalis, af lat. apex (se APEX)]
I. adj.
1) naturv. vid l. i spetsen (befintlig). Mellan dem (dvs. dikotyledonernas bägge hjärtblad) finnes växpunkten apikal (i spetsen). T. Fries Bot. 10 (1891).
2) språkv. om konsonantljud: tungspets- (jfr II). J. A. Lundell i NF 8: 1264 (1884).
II. sbst. språkv. konsonantljud bildadt med tungspetsen stödd l. närmad mot tänderna, tandvallen l. gomtaket; tungspetsljud. J. A. Lundell i NF 8: 1265 (1884).
Ssgr: (I 1) APIKAL-FLÄCK103~2. Framvingar blågråa med .. en rostfärgad apical-fläck. Thomson 165 (1862). —
(I 1) -SPORRE~20. Thomson 305 (1862).

 

Spalt A 1983 band 2, 1900

Webbansvarig