Publicerad 1900   Lämna synpunkter
APOSTROF ap1ostrå4f l. ap1å-, äfv. ap1ω-, äfv. -o4f (apostro´ph (med) öp(pet) o Weste 1: 1952), r. (l. m. Weste, Dalin (1850), Lundell (1893)); best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid brukades ordet i bet. I äfv. i den lat. formen apostrophus med lat. böjning, t. ex. Arvidi 218 (1651), Sahlstedt Sv. gr. 103 (”93”) (1769), samt i bet. II i den lat. formen apostrophe, t. ex. Lallerstedt Chriologie 6 (1740).
I. [jfr t. apostroph, m., eng. apostrophus (o. apostrophe), fr. apostrophe, lat. apostrophus, af gr. ἀπόστροφος (eg. adj., bortvändande, med underförstådt προσῳδία, accent, bitecken, l. γραμμή, streck), af ἀπό, bort, o. στρέφειν, vända (se STROF)] språkv. utelämningstecken bestående af ett krökt komma i radens öfre kant [’], uteslutningstecken. Som Holländarn brukar apostroph til at lämpa skriften efter talet, så kunne wij ok mycki wäl göra. ”Gedruckt t’ Amsterdam” för ”tot Amsterdam.” ”Jag ska rees t’ Upsala, t’ Arboga, t’ Enköping.” Columbus Ordesk. 11 (1678). Nicander Anm. 29 (1737). Enberg Sv. spr. 333 (1836). Apostrof (’) nytjas för att utmärka, att någon bokstaf eller stafvelse blifvit utesluten. Hagfors Folksk. språkl. 1: 55 (1898). Apostrof nyttjas ock att beteckna genitiven af ord på -s. Brate Sv. spr. 56 (1898).
II. [jfr t. apostrophe, f., eng. apostrophe (o. apostrophy), fr. apostrophe, lat. apostrophe, f., af gr. ἀποστροφή, vändning bort, vbalsbst. till ἀποστρέφειν, vända bort, af ἀπό o. στρέφειν (se I)] uttalande hänvändt (till ngn l. ngt i en form l. ton som är särsk. egnad att väcka uppmärksamhet).
a) ss. retorisk figur: högtidligt l. patetiskt tilltal (vanl. till frånvarande l. bl. tänkt person l. till ngt personifieradt). SP 1780, s. 166. Tegnér 5: 33 (1803). Poemet (”Handen”) börjas med en Apostrof till Snillet. Polyfem II. 26: 1 (1810). Enberg Sv. spr. 383 (1836). I Ossian träffa vi än en sång till solen .., än en apostrof till aftonstjernan. Bergström Litt. o. natur 90 (1889).
b) (mindre br.) lifligt l. häftigt (vanl. bestraffande l. förebrående l. försmädligt) tilltal (till ngn, i sht ngn som gm ngt förh. ej är i tillfälle att svara); ofta bl. ironiserande anv. af a. Nervander Skr. 1: 136 (1833). Han .. inledde sina ordres med en liten personlig apostrof till sin medhjelpare: Gud förbarme sig öfver er ordentlighet. Runeberg 4: 269 (1858). Försmädliga apostrofer. LD 1900, nr 94, s. 2. jfr: Apostrof .. stickord, speord, pik. Almqvist (1842).
Ssg: (I) APOSTROF-TECKEN103~20. språkv. Hammarsköld Gr. spr. 8 (1818). Några ord om Apostroftecknet. N. Linder (1897; titel).

 

Spalt A 2002 band 2, 1900

Webbansvarig