| Publicerad 1900 | Lämna synpunkter |
APPELLANT ap1älan4t l. -el- (appella´nt Weste), m.||ig.; best. -en; pl. -er.
1) [jfr motsv. anv. i t., fr. o. eng.] (mindre br.) jur. till APPELLERA 3: person som vädjar till högre instans mot dom fälld af lägre rättsmyndighet; vädjande (part). Sthms stadsord. 1: 101 (1654). Serenius (1734, under appeal). Appellant .. en som vädjar till högre rätt. Jungberg (1873). — särsk. [efter fr. appelant] kyrkohist. om de franska katoliker som vädjade till ett allmänt kyrkomöte mot den bulla af påfven Clemens XI gm hvilken han fördömde Quesnels öfversättning af Nya Testamentet. Anjou Kyrkohist. 96 (1842, 1867). Cornelius Handb. i kyrkohist. 293 (1872, 1890).
2) (mindre br.) till APPELLERA 4: person som gm ny insats bereder sig rättighet att fortfarande deltaga (i visst spel). Andersson Frem. ord (1845, 1857). Ekbohrn Främ. ord (1868, 1878).
Spalt A 2023 band 2, 1900