| Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
APPOSITION ap1ωsitʃω4n, äfv. ap1o- l. ap1å-, l. -iʃ-, l. 01—, r. (f. Rydqvist, Lundell); best. -en; pl. -er.
språkv. i fråga om ett slags syntaktiska förbindelser af tvenne sbst. l. af ett sbst. o. ett adj.
1) (†) placerande (af tvenne sbst. i samma kasus) bredvid hvarandra. Tvänne Accusativi genom Apposition .., af hvilka den sednare uttrycks med Till eller För i Svenskan: Nicomedes populum Romanum fecit heredem. Dahl Gr. lat. 160 (1796).
2) (vanl. substantiviskt o. efter sitt hufvudord följande) attribut hvilket betecknar detsamma som hufvudordet l. utgör en förklaring däraf; äfv. om den syntaktiska ställning ett sådant attribut har. I satsen: ”Stockholm, Sveriges hufvudstad, ligger vid Mälarens utlopp” är ”Sveriges hufvudstad” (l. står ”Sveriges hufvudstad” som) apposition till ”Stockholm”. Broocman Sv. spr. 55 (1810). Apposition (tillsats) kallas en ofullständig sats, som vanligen uppkommer deraf, att pronomen relativum jemte kopula borttages uti en bisats, och predikatet ensamt qvarstår; t. ex. Nomen proprium är ett namn, (som är) gifvet åt ett enskilt föremål. Boivie Sv. synt. 8 (1826). Det i apposition stående substantivet innehåller ofta en förklaring. Sundén Sv. spr. 185 (1869, 1885). Appositioner, satta efter .. sitt hufvudord, .. afskiljas medelst komma. Lyttkens o. Wulff Ljudl. 343 (1885). jfr Brate Sv. spr. 167 (1898).
-BISATS~02 l. ~20. särsk. (numera föga br.) = APPOSITION 2. Tullberg Sv. spr. 41 (1836). Om en bisats förkortas och sättes såsom en utbildning närmast till ett subjektsord, kallas den appositions- (= tillsats-) -bisats. Schiller Sv. spr. 29 (1859). —
(2) -ORD~2. Då ett substantivum står i apposition d. ä. sammanställdt med ett substantiv .., står appositions-ordet i lika kasus och numerus som hufvudordet. Tullberg Sv. spr. 44 (1836). Eurén Fin. spr. 206 (1849). Sundén Sv. spr. 180 (1869, 1875). —
Spalt A 2035 band 2, 1901