| Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
ARBITRÄR ar1biträ4r l. -æ4r, adj. -are. adv. -T.
1) [jfr fr. peine arbitraire] (i fråga om ä. l. utländska förh.) jur. = ARBITRAL. Arbitrary punishment, arbiträrt straff. Serenius (1734). G. A. Falk hos Backman Lags. 6: 356 (1850).
2) [jfr fr. choix arbitraire, signe arbitraire] (mindre br.) i allm.: beroende af ngns godtycke l. godtfinnande; godtycklig, tillfällig, obestämd, grundande sig på (individuellt) hugskott l. nyck. Rätt och orätt, sant och falskt, dygd och last, äro ej arbitraire begrep. SP 1779, s. 324. Höijer S. skr. 1: 50 (1795). Ribbing Anthrop. 43 (1861, 1879). — särsk. [jfr fr. quantité arbitraire] mat. om storheter hvilkas värde l. utsträckning l. inbördes förhållande osv. är obestämd(t). N (är) en arbitraire storlek (dvs. storhet). D. Melanderhielm i VetAH 34: 189 (1773). Lindelöf An. geom. 66 (1864).
3) [jfr fr. pouvoir arbitraire, eng. arbitrary government] (föga br.) grundad på egen maktfullkomlighet, (med afs. på utöfningen) oinskränkt l. obunden; egenmäktig. En arbiträr makt i menighetens händer gjorde allt osäkert och vacklande. Gustaf III Skr. 1: 213 (1774). Utöfvas de (dvs. straffen) med en arbiträr grymhet, utan proportion till förbrytelserna, så förvillas begreppen om gerningarnas natur. Leopold 3: 258 (1779, 1816); jfr 2. Lagen .. är sjelfva samfundets egen och ovilkorligen arbiträra vilja. Bolin Eur. 2: 69 (1871).
Spalt A 2150 band 2, 1901