| Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
ARFFIENDE ar3v~fi2ende (a`rf-fiende Weste), m.||ig.; best. -en; pl. -er.
eg.: ärfd l. ärftlig fiende.
1) i fråga om politiska förh., om nation, regenthus osv. som gm flere släktled stått i fientligt förh. till o. på grund af gamla strider o. tvisteämnen är l. anses vara fientligt sinnad mot en annan nation osv.; äfv. om regent ss. representant för dylik nation. Våres fädernesrikes argeste erffiende, then umilde gamble konung Christiarn. RA 1: 395 (1544). Våre arffiender the Dansche. RA 2: 194 (1568). Vi (polackar) hafve altid hållit Moscoviterne såsom våra Arf-fiender. Nordberg 1: 159 (1740). När kriget en gång vänder sig mot arffienden (dvs. Ryssland), då vill jag skrifva (en krigssång). Tegnér 5: 86 (1813). De gamla arffienderna Habsburg och Bourbon. Malmström Hist. 4: 261 (1874). Neko .. lät säga: ”Hvad har jag att göra med dig, du Juda konung? Det är icke mot dig jag nu kommer, utan mot min arffiende (dvs. Nebukadnesar) …” 2 Krön. 35: 21 (öfv. 1896). — särsk. (fordom) om Turkiet l. ”turken” i förh. till kristenheten. L. P. Gothus Likpred. öfv. J. Claesson 49 (1611). Martius .. 3 .. Gode Tidender emoot Arfffienden. Schwartz Almanach 1648, s. A 4 b. En bön emot Christenhetenes arffiende Turcken. Handb. 1693, s. 219. Dalin Hist. 2: 734 (1750). Geijer I. 2: 307 (1845).
2) relig. i fråga om de andliga fienderna. Kött, Verld och Satan, hvilka alla tiders christne ansett för menniskans arffiender. Hedborn Skr. 2: 149 (1812). — [jfr FIENDE i motsv. anv.] abs. i best. form, om djäfvulen. Den gamla arffienden, af hvilken allt ondt kommer. Wallin 2 Pred. 1: 194 (1822). Kindblad (1867).
3) i allm. om ngn l. ngt som gm arf l. själfva sin natur osv. står i fientligt förh. till ngn l. ngt: naturlig fiende; dödsfiende. Thes helgha Euangelij hetzkeste och lika som arffiender, .. the Påueske. L. Petri Kyrkoord. Förord 2 b (1571). Elephantmästare eller Rinoceros är Elephantes Arfwefiende. Kiöping Resa 9 (1667). Komiken .. är all medelmåttas, all tomhets, allt hyckels .. borne arffiende och förderfvare. C. A. Hagberg i SKN 1842, s. 5. Lungsoten är mänsklighetens arffiende. Berg Lungsot 1 (1897).
Spalt A 2183 band 2, 1901