| Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
ARFSYND ar3v~syn2d (a`rfsynd Weste; jfr Kock Akc. 2: 97, 122), r. l. f.; best. -en; pl. (i bet. 2) -er.
1) [jfr lat. peccatum originale] relig. vanl. abs. i best. form.
a) eg.: ärfd synd; om den syndiga beskaffenhet som enl. den kristna kyrkans lära förefinnes hos människan ss. ett arf från Adam o. Eva; motsatt VERKSYND. Genom Christum är arffsynden borttaghen. Bib. 1541 (glossa till Joh. 15: 24). The Pelagianer och andre .., hwilke neka Arfsynden wara någhon synd. Ups. möt. D 3 a (1593). Arffsynden .. är Gudz arffalna rättfärdigheetz bortmistelse och arffteliga orättfärdigheetz anammelse. Muræus 1: 371 (1648). Norbeck Theol. 45 (1840, 1866). Arfsynd är det medfödda förderfvet i vår natur, hvilket gör oss benägna till det onda och oförmögna till det goda. Kat. nr 75 (1878). — jfr HUFVUD-ARFSYND.
b) (föga br.) i best.: syndafallet. Arfsynden .. våre förste föräldrars första synd. Nohrborg 152 (c. 1765). Norbeck Theol. 45 (1840, 1866).
2) (i sht i vitter stil) allmännare: medfödt fel l. lyte, arffel, grundfel, hufvudfel. Egoismen är menniskans arfsynd. Lidbeck Anm. 139 (1808); jfr 1 a. O Sveas arfsynd, lumpna afundsjuka! Tegnér 3: 5 (1841). Lättrogenhet är en gammal etymologisk arfsynd. Fries Utfl. 1: 131 (1843). Poesins äldsta arfsynder. Böttiger 4: 100 (1847). Svensén Jorden 393 (1886).
Spalt A 2191 band 2, 1901