| Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
ARMLING ar3mliŋ2, äfv. 3~2, m.||ig. best. -en; pl. -ar.
1) (numera bl. ngn gg i bygdemålsfärgad framställning) motsv. ARM, adj. 2: eländig, usel människa, usling, stackare, odugling. Tu äst en armling och iemmerligh menniskia, och fattigh, och blind, och nakot. Upp. 3: 17 (NT 1526; Bib. 1541: tu äst elende och jemmerligh). En Armling som the fattigha oförrettar. Ordspr. 28: 3 (Bib. 1541; öfv. 1897: en usel herre). Tin Armlingh och Wäsling (dvs. usling) huad säge tu nu. D:r Simon 6 (1627). Kraslare (dvs. stackare) och armling. Spegel Öp. par. 41 (1705). Der någon lätting eller armling på et hemman sitter och det fördärfvar, bör han upsägas lagligen. Salander Gårdsf. 206 (1727). Bodvar bad then armlingen tiga. Biörner Rolf Kr. 81 (1737). Huru står Du (dvs. Jesus) här, en dödlig armlings like ..? Kolmodin Qv.-sp. 2: 94 (1750). Möller (1790). Lundell (1893; anf. ss. förek. i bygdemål).
2) (†) motsv. ARM, adj. 3: girigbuk, gnidare, snålvarg. Enom armling ståår icke wel, at han är rijk. Syr. 14: 3 (Bib. 1541; Luther: eim lauser). Neri Jarl war en god krigzman, men så nidsker och niugger, att the största armlingar, som aldrig hafwa welat göra androm gott, hafwa warit liknada wid honom. Verelius Götr. 28 (1664). Grubb 408 (1665). Dalin 2: 762 (1853; anf. ss. bibliskt).
Spalt A 2331 band 2, 1901