| Publicerad 1902 | Lämna synpunkter |
AS a4s, sbst.2, n.; best. -et; pl. =.
1) [fsv. han bant them fore (dvs. framför griparna) theras aas; jfr mnt. ayss der vogel off dyere] (†) (af kött bestående) föda l. mat (för djur). Tu skalt .. bliffua diwromen på markenne och foghlomen vnder himmelen til itt aasz. Hes. 29: 5 (Bib. 1541; öfv. 1898: till mat åt; Luther: zum ass; Sept.: κατάβρωμα; Vulgata: ad devorandum).
2) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] död djur- (l. människo-)kropp, kadaver; numera i det allmänna språket vanl. med bibegrepp af att kroppen redan öfvergått i förruttnelse o. öfver hufvud är motbjudande o. vämjelig.
a) om kroppen af dödt djur som ej blifvit slaktadt l. eljest dödadt o. tillvarataget i syfte att tjäna till människoföda. I skolen intet aasz äta. 5 Mos. 14: 21 (Bib. 1541; öfv. 1893: I skolen icke äta något själfdödt). Lijka som örnanar försambla sigh om aszet. L. Petri 2 Post. 321 a (1555); jfr Mat. 24: 28. Spegel Guds verk 281 (1685). (Folket i Småland har) qvar then vidskeppelsen, at när Creaturen dö bort för then ena, då grafva ned et As uti sin Grannes Åker eller Dynghög, at olyckan må transporteras ifrå hans Hiord til hans Grannes. Linné Öl. 28 (1745). Åtel, .. Luder, As af döda djur läggas kring räf och varggropar. Rothof 701 (1762). (Rofdjuren) Äta gärna as. Retzius Djurr. 13 (1772). Vid farsoter, förorsakade af fuktig och het väderlek, ruttna utdunstningar, i synnerhet af as och lik. Hartman Husl. 113 (1828). As och affall från slagterierna .. höra till de kraftigaste gödningsmedel. Lundequist Landtbr. 100 (1840, 1855). Brehm 1: 199 (1874). Vi sökte .. efter as (säger korpen om sig o. sin maka). Andersson Mickel räf 154 (1900). — (föga br.) i fråga om insekter o. d. Antingen itt aasz aff itt oreent diwr, eller aff booscap, eller aff matkar. 3 Mos. 5: 2 (Bib. 1541). En hop gräs-mask och ohyra (måste) dö bårt och med sina små as förbättra och göda det fältet, som de ärnat skada om de fått lefva. Rothof 599 (1762). — särsk.
α) i ordspråk o. ordspråksliknande uttr. (Munkarna) kunna wäll weghen tijtt som the fornimma nogor rijck man eller qwinna ligger siwk, tijtt sökia the som hunden epter Aszet. O. Petri Klost. E 2 b (1528). Huarest aset är ther är korpen. Sv. ords. B 2 a (1604). Aas lockar Örnen vth .. (dvs.) Ther Maat wanckar, tijt sanckas och Äthare. Grubb 1 (1665); jfr Sv. ordspr. 5 (1865).
β) i jämförelser. Jagh .. förgåås som itt rutit aasz. Job 13: 28 (Bib. 1541). Wi skolom twinga och döda wåra kiötzliga lustar, them korszfesta, och såsom ett fördömligit as ther wid styggias och fasa. Swedberg Sabb.-ro 1532 (1688, 1712). MontLouis 293 (1739). Han stinker som et as, il put comme un rat mort. Weste (1807). — (†) Stånd, Rijkdom, Skönhet, Styrkia, wärldslig Klookheet / Är fåfeng, intet, Glas, Fnas, As ok Tokhet. Lucidor Hel. S s 1 b (c. 1670). Skiönhet är ett aas, / Tijt Örnar flyga helst. Spegel Återv. par. 25 (1711); med anslutning till Mat. 24: 28.
b) (numera föga br.) om död människokropp; numera alltid med ett starkt bibegrepp af förakt l. vämjelse: kadaver. Altså wardt Jsebels aasz såsom en treck på markenne. 2 Kon. 9: 37 (Bib. 1541; öfv. 1896: Isebels döda kropp; Luther: das ass Isebel). I dagh iagh stålter är, i morghon rutit Aas. Sparrman Sund. sp. 222 (1642). När matkarna fått gnaga / Tit aas i några åhr. Rudeen Vitt. 260 (1687; om begrafvet lik). Då vart .. stridsstaden (dvs. -platsen) täckter med bleka as. Biörner K. o. Gr. 13 (1737). Sniöfrid, en Drottning: behöll länge efter sin död sin fägring; men när hon rördes, kröpo Ormar och Ödlor ur Aset. Mörk Ad. 1: 444 (1743). Obegrafna männers as som luften / Förgifta styggt. Hagberg Shaksp. 1: 205 (1847). — [jfr vara blek som ett lik] (†) Du bleknade såsom as. Biörner Vols. 74 (1737; isl. þu folnader sem nar).
Anm. till 2. Ordet undvikes numera gärna i mera vårdadt (umgänges)språk. I den senaste bibelöfvers. (1893—1898) har det genomgående ersatts med andra uttr. utom Jes. 14: 19 (Folkens alla konungar ligga .. med ära hvar och en i sitt hus; men du ligger .. höljd af döda, .. lik ett förtrampadt as), där det med afsikt bibehållits för att göra uttrycket så nedsättande som möjligt.
3) [jfr motsv. anv. i t.] buntmak. på innersidan af skinn kvarsittande senor, fett o. d. NF 12: 978 (1888).
4) [jfr motsv. anv. i nnt., holl. o. t. samt fr. carogne] (numera bl. i lägre språk) användt (ss. skällsord) om l. till en person för att uttrycka (djup) afsky, ovilja l. harm; numera i sht med afs. på ngns uppförande l. moraliska hållning o. d.: vrak, kräk, kadaver. Skänck man vti een stoor skååll titt långa aas. Chronander Surge B 1 b (1647). Tilläggandess många och åtskillige öknampn .. såsom Lappare, prackare hunssfott hutlare jt wraak itt aass, skorffnacke. Växiö domk. akt. 1675, nr 78. Sen nämnes alt besvär, som henne hemma trycker / Hur’ pigan är et as, och drängen bonde-fä. Triewald Skaldek. 18 (c. 1710). C’est une carogne, Det är ett aas, gemen persedel. Mont-Louis 270 (1739). (Brandvakten:) ”Klockan är tu slagen!” — / (Fredman:) Hvad är det mer, ditt as? Bellman 5: 141 (c. 1775). En länsman mig köpte, ett as, lika godt, / Han slogs som en ryss. Sehlstedt 1: 111 (1861; framställdt ss. yttradt af en åkarhäst). O. H. var ett fullkomligt as. Svahn Sv. skämtl. 1: 97 (1884, 1891; yttrande tillagdt en professor i Lund under förra hälften af 1800-talet). ”Kom hit, din lymmel!” ropte han (dvs. kaninen till Mickels lille son). / Nu skall jag lära dej minsann, / ditt lilla as, att veta hut. Andersson Mickel räf 152 (1900). jfr: As, aas, är och onder menniskia, perversus homo, astutus. Broman Gl. (1736). — särsk.
a) (numera knappast br.) med bibegrepp af medömkan l. ringaktning, närmande sig bet.: usling, stackare, ynkrygg. Du älende aasz Tu haffuer digh inbillat at bliffua een Herre och Konung öffuer Lifland. Petreius Beskr. 2: 45 (1614). Här (på jorden) drack han (dvs. ”den rike mannen”) rent vt glaset, / At ingen tår blef qvar; / Ther (dvs. i ”helvetet o. pinan”) smächtar nu thet aset, / Och ingen droppa har. Österling Läropsalmer 120 (1727). Han .. var. full, det gamla stackars aset. Livin Kyrkost. 120 (1781). — [med afs. på bet. jfr det bekanta stället i jesuiterordens konstitutioner, hvilket innehåller, att ordensmedlemmarna böra låta sig ledas o. styras af sina öfverordnade ”perinde, ac si cadauer essent, quod quoquouersus ferri, & quacumque ratione tractari se sinit” (Regulæ societatis Iesu Summ. constit. § 36)] (†) om person som visar sig (på ett ovärdigt sätt) ödmjuk l. flat l. undfallande (mot ngn): krypande. Tartarens Stor-Monark var mån om hennes (dvs. en nyligen ditkommen häxas) grace; / Fast mot de andra sträng, mot henne dock ett as. / Han sökte alla sätt at hennes ynnest vinna. Livin Kyrkost. 149 (1781).
b) (†) för att beteckna kvinna ss. lättsinnig l. liderlig; jfr LUDER. Pigan. Hon (dvs. den ogifta prinsessan) fick en Unge … Drängen. Ve bort det aset, som så illa sig utskiämt. Wrangel Snöhvit 38 (1737). Schelmen-Aas, Schelmen-Fell, Schelmen-Vieh .. (eine lose Hure,) et lättfärdigt stycke, et skjälmskt (dvs. gement) as. Lind (1749). Heinrich (1814).
5) [jfr nnt. en lütje aas (om flicka)] (vulg., mindre br.) bildl. i berömmande mening l. ss. ett slags smekord om l. till person l. (mindre ofta) sak. När en adelsman på arenan ger tjuren en dugtig lansstöt .., plägar folket ropa: ’Åh, si’cket as te’ göra det bra!’ Lidforss DQ 2: 135 (1892). Ack, så’nt litet as till vin! se det kan man kalla äkta! Därs. 138. Ringarne (som bruden bär) äro af guld .. och besatta med pärlor så hvita som grädde … Ack, ditt lilla as, och så’nt hår se’n! Därs. 232. Anm. På alla de anförda ställena motsvaras ordet i det span. originalet af hideputa (eg.: skökoson); öfversättaren ursäktar sig i en not (s. 140) för sin djärfhet att använda ett så groft uttr. som as.
-BILL~2. (mindre br.) zool. om art(er) af till familjen Clavicornia hörande biller l. skalbaggar som lefva af i förruttnelse stadda animaliska ämnen, särsk. släktena Necrophorus, Silpha o. Catops; jfr SKINNARE. Till ett i förruttnelse öfvergånget lik skyndar sig ofta från mycket långa afstånd en talrik skara flugor och asbiller. Reuter i UVTF 36: 8 (1888). —
-BLOMMA~20. växtsläktet Stapelia Lin. o. (individ l. blomma af) dithörande arter. Scheutz Naturh. 260 (1843). Det .. cactus-liknande slägtet Stapelia (”asblommor” med lukt af ruttnande kött). T. Fries Bot. 1: 36 (1891). —
-FLUGA~20. benämning på flugarten Musca cadaverina Lin.; jfr LIK-FLUGA. Dalin (1850). Lundell (1893). —
-FÅGEL~20. fågel som (företrädesvis) lefver af as; med afs. på sv. förh. i sht om korpen. As- eller svartfågeln bör aldrig skrämmas (bort från varggården). Greiff Jagt 39 (1821, 1828). Svensén Jorden 217 (1885). särsk. om individ l. art af gamsläktet Neophron, i sht arten Neophron percnopterus Lin.; jfr följ. Torin Zool. 125 (1864, 1870). —
-GAM~2. i sht zool. Neophron percnopterus Lin., smutsgam; äfv. om andra gamarter hvilkas föda hufvudsakligen utgöres af as; jfr LUDER-GAM. Hartman Hoffman Naturk. 126 (1828). Bland alla medlemmar af familjen (korpgamarna) har ingen vunnit så stor ryktbarhet som Smutsgamen .., den från uråldriga tider bekanta och beskrifna Egyptiska Asgamen, äfven kallad Heliga Gamen, Lilla Gamen, Malteser-gamen, Faraohönan m. m. Brehm 2: 334 (1875). F. A. Smitt i NF (1876). 3 Mos. 11: 19 (öfv. 1893). —
-KULA. [jfr mnt. askule] (†) Nu liggia the (som här i världen lefvat kräseliga o. ogudaktigt) vthi Dieffuulens Aaskula, och förtäras aff matkom, Paddom och Ormom. P. J. Gothus Synd. sp. I 2 a (1593). —
-LIK~2, adj. Lex. Linc. (1640). Ehrencrona (c. 1730). Aslikt stinkande. Fries Ordb. 119 (c. 1870). Intensiv (ofta aslik) lukt. T. Fries Bot. 1: 199 (1891). —
-LUKT~2. Rålamb 13: 15 (1690). (Stinksvampens) starka Asluckt. Retzius Fl. oec. 496 (1806). F. Cygnæus (1842) hos Strömborg Runeberg IV. 1: 445. i bild. Den förruttnande Romerska Statskroppen spridde sin aslukt ut åt alla .. verldsändar. Törneros Bref 2: 80 (c. 1825). —
-LUKTANDE~200, p. adj. Sådane som haft fägnad uti at violera (dvs. skända) hustrur, äro (enl. E. Svedenborg) uti så kallade Asluktande helfveter. Kellgren 2: 97 (1787). —
-MURKLA~20. (numera föga br.) namn på svamparten Phallus impudicus Lin.; stinksvamp (beträffande synonymer se d. o.). Retzius Fl. oec. 495 (1806). —
-STEKEL~20. (numera knappast br.) zool. namn på rofstekelsläktet Sphex (Ammophila), särsk. arten S. (A.) sabulosa Lin.; larvödarstekel, sandstekel, sandvespa; stundom äfv. om andra Sphex närstående släkten. Retzius Djurr. 95 (1772). Weste (1807). Konv.-lex. (1845). Kindblad (1867). —
-STINKANDE~200, p. adj. (föga br.) Den asstinkande (växten) Dracontium. Linné i VetAH 1: 418 (1740). —
-VÄXT~2. växt som lefver af döda o. multnande (djur- o.) växtkroppar. (Svamparna lifnära sig) antingen såsom parasiter eller såsom asväxter (Saprophyter). Hartman Örsted Växtsjukd. 37 (1865). —
-ÄTARE~200. djur som (hufvudsakligen) lefver af as; jfr -DJUR; särsk. om de gamartade fåglarna. Brehm 2: 430 (1884).
B (†): ASE-STALL. (Människorna) skola besinna; at .. theres griffter .. icke äre .. itt Asestal: Vthan the ära liufliga och rooliga sofwekamrar. S. Nicolai Likpred. öfv. Beningen C 1 b (1646).
Spalt A 2444 band 2, 1902