Publicerad 1903   Lämna synpunkter
ASSIGNATARIE as1iŋnata4rie, äfv. -inja-, stundom -ign-, l. —302 l. 01—, äfv. ASSIGNATAR –a4r, m.; best. -en, sällan -arn; pl. -er.
Ordformer
(-tarie Schrevelius (1847, 1857), Jungberg (1873). -tar G. Dalin (1871), NF 1: 878 (1876), Advokaten 731 (1902))
Etymologi
[jfr t. assignatar, af nylat. assignatarius; jfr äfv. fr. assigné, eng. assign, assignee, af lat. assignatus (se ASSIGNAT, sbst.1)]
i sht jur. o. handel. person som eger att å invisning l. anvisning (se d. o. 7 b) uppbära penningar osv.; emottagare af anvisning; jfr ASSIGNATIONS-INNEHAFVARE o. ASSIGNERA b samt MANDATARIE. Schrevelius Civ. 2: 587 (1847, 1857). Advokaten 731 (1902; se under ASSIGNANT 1).

 

Spalt A 2516 band 2, 1903

Webbansvarig