Publicerad 1903   Lämna synpunkter
ATROFI at1rofi4 l. -rå-, äfv. -rω-, r. (f. G. Dalin (1871)); best. -en, äfv. -n; pl. -er. Anm. Ordet brukas i ä. tid i lat. form. N. R. v. Rosenstein i Almanach t. Sthms horizont 1762, s. A 15 a. Hedin Handb. f. läk. 219 (1797).
Etymologi
[jfr t. o. fr. atrophie, äfvensom eng. atrophy, af mlat. atrophia, af gr. ἀτροφία, magerhet, afmagring, aftyning, till ἄτροφος, utan näring, mager (jfr ATROFISK), af ἀ privativum o. τροφή, näring, kost, till τρέφειν, göra fet, fodra. Jfr HYPERTROFI]
fysiol. afmagring, aftyning; förtvining (af viss kroppsdel); äfv.: tvinsot, tärsot, trånsjuka. Conv.-lex. (1821). Med atrophi menas afmagring, utan hektisk feber; då denna inställer sig, uppkommer tvinsot (Tabes). Hartman Husläk. 324 (1828). Atrofi i den högra njuren. Hygiea 1860, s. 558. Allmän atrofi af organismen. A. Key i NF (1876). De vanligaste atrofierna äro .. de som inträffa till följd af dålig eller för ringa näring. C. Wallis i Ill. hels. 169 (1885). H. Köster i Hygiea 1897, 2: 222. — jfr LEFVER-, MUSKEL-, SYNNERVS-, TRYCK-, ÅLDERS-ATROFI m. fl.

 

Spalt A 2579 band 2, 1903

Webbansvarig