Publicerad 1903   Lämna synpunkter
AUTOKTON a͡u1toktå4n, stundom -tåk- l. -tωk-, äfv. a͡ω1-, äfv. AVTOKTON av1-, sbst., m.||ig., l. adj.; adv. -T; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. autochthone, m., eng. autochthon, sbst., fr. autochthone, sbst. o. adj., lat. autochthones (pl.), urinvånare, af gr. αὐτόχϑων, adj., som vuxit upp ur l. hör till själfva marken, inhemsk, infödd (ej invandrad), af αὐτός (se AUTO-) o. χϑών, jord, mark (jfr KTONISK)]
i sht etnogr.
I. sbst.: människa som leder sitt ursprung från det land som hon bebor; ursprunglig inföding; urinvånare; i sht i pl. om folkslag som bott i samma land sedan urminnes tider. Palmblad Handb. pol. geogr. 61 (1826). Somlige författare .. betrakta .. (Pelasgerna) som autochthoner, andra .. såsom invandrade. Dens. Fornk. 1: 28 (1843). K. Ahlenius i Språkv. sällsk. i Upps. förh. 1894—97, s. 48.
II. adj.: som uppvuxit ur egen jord, af inhemskt l. fosterländskt ursprung, inhemsk, infödd; jfr AUTOKTONISK. Nord. tidskr. 1888, s. 567. Det måste .. finnas ett skönhetsbegrepp, som är specifikt svenskt. .. Det måste vara autoktont och således framgå ur vårt lands natur, vår nationalitet, vårt språk (osv.). Arlberg Tonbildn. 183 (1891). En autochton befolkning. Dumrath Hellwald 2: 388 (1899).

 

Spalt A 2702 band 2, 1903

Webbansvarig