| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
BACKANT bakan4t (baccha´nt Weste), f., äfv. m. (f. Holmberg (1795, under bacchante), Weste (1807), Hahnsson (1884), Lundell (1893); m. Lindfors (1815), G. Dalin (1871); m. o. f. Meurman (1846), Dalin (1850), Kindblad (1867)); best. -en; pl. -er.
— jfr följ.
1) i eg. bet.
a) ss. fem.: kvinna tillhörande Backus’ följe; Backus-prästinna; kvinna som deltager i ngn af (de vilda, yrande) Backus-festerna l. festtågen till Backus’ ära; menad. En yrande backant. Tessin Tess. 292 (c. 1770). Bacchanterna eller fanatismen. Stagnelius 1: 243 (1822; titel). De glada / Bacchanterna med sina thyrsusstafvar. Dens. 1: 248. Glädjen .. / Klädd som Bacchante med murgrönskrans. Carl XV Dikter 240 (1863). (Backus’) högtidsfest firades .. hvart annat år, .. uteslutande af hustrur och flickor (bacchanter, menader, thyjader), under ursinnigt vilda dansar. V. Knös i NF 1: 1403 (1876). De i festen deltagande damerna, klädda endast i menadens djurhud, dansa som offrande eller druckna backanter. Rydberg Rom. d. 91 (1882).
b) (numera mindre br.) ss. mask.: man tillhörande Backus’ följe; Backus-präst; man som deltager i en Backus-fest. En del (predikanter) häfva sin kropp, hufvud och armar, som .. halfrusige Bacchanter. Thorild 2: 71 (1784). Af ingen Gud har man .. flera .. afbildningar, än af .. (Backus och) hans sällskap, Backanterne och Backantinnorna, och hans fester, Backanalierne. Norrmann Eschenburg 2: 43 (1818). Melin Gr. lex. (1845, under βακχευτής).
2) i öfverförd bet.: af rusets yra betagen, stormande, vildt uppsluppen, besinningslös kvinna (l. man). Lindfors (1815). Dalin (1850). Kindblad (1867). — i tillfällig anv., med tanken fäst på de i Backus-festerna deltagande personernas planlösa kringströfvande. (Pindarus är icke) ett .. regellöst geni, en vild stormare, en estetisk bacchant, som på måfå sväfvar omkring och fantiserar. Tegnér 3: 511 (1816).
Spalt B 20 band 2, 1898