Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
BAKARF ba3k~ar2v (ba`karf Weste), n.; best. -arfvet; pl. =.
jur.
1) om egodelars öfvergående gm arf till den dödes föräldrar l. andra släktingar i rätt uppstigande linje; motsatt BRÖST- o. SIDO-ARF. Effter thet för(bemäl)da gotz osz (dvs. G. I) tilkomma i brystarff och i kunna (dvs. I kunnen) ther ingeledes komma til vtan medt bakaarff, förmode wij atth eder faller ther ingen räth til. G. I:s reg. 6: 338 (1529). (Dessa Norrköpings-besluts-gods skola) icke gå uthi baak eller sijdhe arf. Oxenst. brefv. 1: 194 (1622). ÄB 3 (Lag 1734; öfverskrift). NF (1876). — konkretare, om det gods som ärfves på grund af släktskap i rätt uppstigande linje. Äro bröstarf, sidoarf, eller bakarf fallne tilsammans i thens hand, som ärfves. ÄB 3: 12 (Lag 1734). Vid arfskiftet efter (sonen) .. skänkte modern sitt bakarf .. till (den andre sonen). S. Wieselgren i Nord. tidskr. 1878, s. 781.
2) (numera bl. i anslutning till ä. lagterminologi) i utvidgad anv., innefattande äfv. sidoarf. Nehrman Inl. t. jur. civ. 383 (1729). Varande (i landslagen) under begreppet bakarf inbegripne så väl de ”til ryggia i ättene”, som de ”å bådhe sijdher”. Nordström Samh. 2: 213 (1840). jfr Almqvist (1842).
Spalt B 106 band 2, 1898