| Publicerad 1899 | Lämna synpunkter |
1) intr. o. abs. Amelie (hade väl) i åratal suttit och bankat i väfstolen. Carlén Skjutsg. 400 (1841, 1869). Orenligheten bortsköljes, utan att borste, bankning eller klappning .. behöfver användas. LAHT 1877, s. 250. En stund den lille pysslar och bankar med sin knif. Gellerstedt Efters. 113 (1891). — särsk.
a) i fråga om bultande l. (stark) knackning på dörr o. d. Thenn suennenn skall lenge att banke, / alltth för änn hann slipper ther inn. Visb. 15 (c. 1570). Det var någon, som bankade på ett fönster däruppe. GHT 1896, nr 8 B, s. 2. — opers. Thet bankar på dörren. Lind (1749). Jemt utanför det bultar och det bankar. C. F. Dahlgren S. arb. 1: 70 (1826). Det är på porten som han hör det banka. Stackelberg E. ppr 119 (1872).
b) i fråga om hjärtats l. pulsens slag. Fast hjertat af begär i honom slår och bankar. Livin Kyrk. 78 (1781). Lysander Skr. 360 (1877). Nu står hon utom häcken, och blodet bankar hett. Karlfeldt Frid. vis. 78 (1898).
2) (hvard.) tr. Depango .. Nederslå och banka. Lex. Linc. (1640). Lik en kopparsmed, har Eros / Mig bankat med ett väldigt / Knöster. Tranér Anakr. 77 (1833). Sätt dig på en sten / och banka dina ben. Wigström Folkdiktn. 1: 313 (1880; i en barnvisa). — särsk.
a) piska, klå. Serenius (1741). Fast medikofilarn uti fyllan / Bankade och slog vår Ole Bull. Wennerberg 2: 144 (1850, 1882). Han .. bankade mig brun och blå. Palmblad Nov. 4: 25 (1851).
b) i förb. banka läder, namn på en springlek, äfv. kallad ”kappas om hålet”. C. Norlander i LD 1899, nr 192, s. 2.
c) [möjl. förkortadt af förbanka (se under FÖRBANNA)] (i Finl.) användt ss. (lindrig) svordom: anamma, förbanka l. förbaska (mig). (Häxan:) Banke mig, tror jag intet, att här luktar hedniskt blod! Topelius Läsn. f. barn 8: 157 (1896).
Särskilda förbindelser:
BANKA IN10 4. gm bankande drifva (ngt) in (i ngt). Banka in en läxa i en pojkes hufvud.
BANKA OM10 4. bokb. slå (en bok) rund i ryggen. — jfr OMBANKA.
BANKA PÅ10 4.
1) till 1 a: bulta på. Banka på en gång till! — opers. I detsamma bankade det på. Kræmer Span. 28 (1860).
2) till 2 a: piska på, klappa om, ”smörja upp”. Han bankade duktigt på honom.
BANKA UPP10 4.
1) till 1 a: gm bankande på dörren o. d. väcka (en sofvande) o. förmå (honom) att stiga upp.
2) till 2 a: piska l. klå upp, ”smörja upp”.
BANKA UR10 4. gm bankande aflägsna l. utdrifva (ngt) ur (ngn l. ngt). Banka ur sädeskornen. Bekänn, eller jag bankar lögnen ur dig. Rydberg Varia 278 (1886, 1894).
BANKA UT10 4. gm bankande aflägsna. Banka ut kornen ur axen. Jag skall banka ut odygden ur kroppen på dig.
Spalt B 247 band 2, 1899