| Publicerad 1899 | Lämna synpunkter |
BANKRUTTÖR baŋ1krutö4r l. -œ4r (bankrutö´r Weste), m.||(ig.); best. -en, hvard. äfv. -n; pl. -er.
person som gör l. gjort bankrutt; ruinerad l. insolvent gäldenär; cessionant; jfr BANKRUTTERA(RE). Se’n man har hunnit dem till Banquerouteurer göra. Bergklint Vitt. 19 (1763). Geijerstam Sat. 21 (1892). — i bild. En bankruttör är tiden, som på cession funderar. Hagberg Shaksp. 9: 50 (1850).
Anm. I ä. tid förekom äfv. banquero(u)tier [af fr. banquerotier]. Biurman Brefst. (1729). Den Lyckelige Banqueroutieren. Stagnell (1753; boktitel).
Spalt B 265 band 2, 1899