Publicerad 1899   Lämna synpunkter
BARA, adj. oböjl.
Etymologi
[sannol. eg. böjd form af BAR, adj.; jfr BARA, adv.]
(†) blott; ren. Een baara Hutlare rätt ästu. Brasck Ap. g. I 4 b (1648). Neptunus .. war een aff Menniskior dichtat Gudh, som dhem aff en bara (dvs. bl. i deras) inbillningh hielffte. Rel. cur. 129 (1682).

 

Spalt B 292 band 2, 1899

Webbansvarig