| Publicerad 1899 | Lämna synpunkter |
BARFRED ba3r~fre2d, r. l. m. (jfr Stiernhielm Fateb. (1643, under andyre), Brunius Gotl. k. 3: 22 (1866)); best. -en; pl. -er (Dens. Sk. k. 405 (1850)); l. (i bet. I) BARFRID ba3r~fri2d, r. l. m. (jfr Gumælius Engelbr. 68 (1858), H. Hildebrand i Ill. Sv. hist. 2: 218 (1877)) l. n. (J. Röding i 1 VittAH 1: 201 (1755), Larsen (1884)); best. -en l. -et; pl. -er (H. Hildebrand i Ill. Sv. hist. 2: 103 (1877)) l. (ss. n.) = (J. Röding i 1 VittAH 1: 200 (1755)).
I. [fsv. barfrid, -fred, bergfrid (m. fl. former), n., barfridher, -fredher, m., vid belägringar användt, flyttbart torn; till skydd o. försvar byggdt torn; äfv. borg, slott (se för öfr. Söderwall Ordb., Hildebrand Medelt. 2: 818 (1898)), liksom ä. d. barfred, fästningsverk, litet torn, fristad (Kalkar), d. dial. barfred, fristad (Feilberg), af mnt. berchvrede, m., motsv. mht. bercvrit, bervrit, bervride, m. (o. n.), t. bergfried, m., träförskansning. torn. fäste; jfr det likaledes från mht. lånade mlat. belfredus, berfredus, berefridus, m., fr. berfroi, beffroi, m., flyttbart trätorn o. d., eng. belfry, klockstapel, vårdtorn; sannol. af stammen i mht. bergen (se BÄRGA) o. mht. vride, skydd o. d. Se för öfr. Nyrop Sprogets vilde skud 66 (1882)] (i fråga om medeltida förh.) (vid belägringar användt) flyttbart torn af trä; vakttorn, försvarstorn. Engelbrecht bygde en flotta (dvs. flotte). hvaruppå var et barfrijd flera rum högt. J. Röding i 1 VittAH 1: 201 (1755; jfr Sv. medelt:s rimkrön. 2: 1118). Gumælius Engelbr. 68 (1858). Smärre befästningar (så kallade barfrider), i hvilka utposter kunde förläggas. H. Hildebrand i Ill. Sv. hist. 2: 103 (1877). Dens. Medelt. 2: 818 (1898).
Anm. I sina beskrifningar af medeltida byggnader har Brunius användt ordet i tre andra bet., hvilka äro tillfälliga l. bero på missförstånd. a) tinne. Sk. k. 405 (1850). b) plats i kyrkan framför högaltaret där brottslingar åtnjöto skydd. Gotl. k. 3: 22 (1866). c) abstr.: kyrklig skyddsrätt. Sk. k. 623 (1850). Metr. 81 (1854).
II. [jfr sv. dial. barfrid, bar(r)fre, n., förstugukvist o. d. (Dalarna; se Rietz, Noreen Ordl. öfv. dalm.), nor. barfrø, n., förstugukvist o. d. (Aasen); med afs. på utvecklingen af bet. II ur I jfr E. Sundt i Folkevennen 10: 217 (1861)] (†) öfverbyggd förstuga, betäckt gång, svale. Helsingius (1587). (Isl.) Andyre .. en barfredh eller wärn, framman för dören. Stiernhielm Fateb. (1643).
Spalt B 318 band 2, 1899