Publicerad 1900   Lämna synpunkter
BARKARE bar3kare2 (ba`rkare Weste), m.; best. -en l. -n; pl. =.
Etymologi
[fsv. barkare, motsv. sv. dial. barkare; jfr mnt. berker]
eg.: person som barkar. — särsk. (numera bl. i bygdemålsfärgadt spr.) till BARKA, v.1 II 1: garfvare. Balck Esop. 198 (1603). Den kunde wäl ock wara Skomakare, som är Barkare etc. RARP V. 2: 112 (1655). Risingh Kiöph. 92 (1669). Sahlstedt (1773). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 137 (1868). Cavallin (1875). — jfr HUD-BARKARE.
Ssgr: BARKARE-HUS. (†) garfveri. P. Erici 2: 14 b (1582; se under BARKA, v.1 II 1 b). —
-TRÄD. (†) trädet Rhus coriaria Lin., sumak. Gerfware trää, Barkare trää. Franckenius Spec. E 4 a (1659). —
-TRÄDS-KÄRNA. (†) Barkareträskärnar. Stiernman Com. 4: 1144 (1688). —
-ÄMBETE. (†) garfvarskrå. Stiernman Com. 4: 493 (1682).

 

Spalt B 335 band 3, 1900

Webbansvarig