| Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
BEBLOMMA, v. -ade
(†)
1) betäcka l. pryda med blommor; i p. pf.: blomsterprydd; jfr följ. Palmfelt Ecl. 29 (1740). En och annan tunt beblommad äng. Nicander S. arb. 1: 197 (c. 1830). Då gick jorden att beblomma / Väna Rosens unga stängel, / Till ett rikt naturens konstverk. Tranér Anakr. 63 (1830, 1833). — bildl.: öfverskyla l. utsmycka (ngt oskönt med ngt skönt). Han .. beblomar henne (dvs. synden) medh herligha Rosor. P. P. Gothus Underv. O 5 b (1590).
2) i p. pf. ss. adj., i fråga om mönster o. d.: blommig, blommerad. Beblomde Kiortlar. P. P. Gothus Underv. F 4 b (1590). Ängarne .. likna .. prost-fruars beblommade shawlar. C. F. Dahlgren S. arb. 3: 237 (1828).
Spalt B 540 band 3, 1901