| Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
BECKIG bek3ig2, stundom bäk3ig2, sällan (i bygdemålsfärgadt tal) be3kig2 (be`ckig (med) sl(utet) e Weste; jfr BECK), adj.; adv. -T.
1) nedsölad l. bestruken med beck. Lind (1749, under pechicht). Smuttsiga matroser .. hänga sina bäckiga byxor på kungaspiror. J. Wallenberg 281 (1771). Stenen (på hvilken en mässingsplatta förut varit fastbeckad) .. är ofvanpå skråflig och beckig. Brunius Metr. 153 (1854). J. Nordlander i Landsm. V. 5: 239 (1886; se under BECKA 1 a).
a) seg o. klibbig. Möller (1785, under pechkohle). Feta beckiga ämnen, såsom trä-tjära, asfalt, oljefärgsmålning m. m. Rothstein Byggn. 57 (1856, 1875). Uppf. b. 7: 309 (1875).
b) (enst.) om rök: liknande rök af brinnande beck, svart o. sotig. Stundom hvälfver det (dvs. Etna) sotiga moln ur sitt sköte mot etern, / Hvirflar af beckig rök, förblandad med glödande aska. Adlerbeth Æn. 73 (1804, 1811).
c) (föga br.) som smakar beck. Det (dvs. vattnet) .. var både salt och beckigt. Fryxell Ber. 9: 243 (1841).
Spalt B 559 band 3, 1901