| Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
BEFALLA, v.2 -er, -föll, -föllo, -fallen (sup. -fält J. Sigfridi B 4 a (1619; i rim)). jfr BEFALL, sbst.2
(†)
I. [jfr motsv. anv. i nt. samt ä. d. befalde, holl. bevallen, äfvensom t. gefallen] falla (ngn) i smaken, behaga; jfr VÄL-BEFALL. Titt Rådh hafwer migh wäl befält. J. Sigfridi B 4 a (1619). Emedhan hann heele Församblingenn .. wäll befaller och behager. Växiö domk. ark. 1652, nr 106. Hvad syns Ehr om orten? / Tämliga väl, sade hon; han mig ey illa befaller. S. Columbus Vitt. 129 (1669).
II. [jfr mnt. he bevil in ener krankheit, ä. t. er befiel am fieber] anfallas l. angripas l. få (ett) anfall (af en sjukdom), vara l. blifva behäftad (med en sjukdom), insjukna. (Då under förliden sommar) många tusende (personer) aff hetziga Skälfwor, Styng och andra swåre Siukdomar beföllo. Hiärne Surbr. 163 (1680). — särsk.
a) abs. Den 8 (Jan.) .. beföll Hans Sal. Kongl. Maj:t på nytt igen och bekom då en starck .. feber. Loenbom Märkv. 3: 165 (1660).
b) [jfr ä. t. mit einer nesselsucht, vom heftigsten fieber befallen sein] i p. pf. Uthij .. Novembri månadh blef jag befallen utaf een .. hitzig brennesiuka (dvs. feber). Dahlberg Dagb. 6 (c. 1660). Som hon icke kunnat hålla sin Diæt och måtteligheet, är hon å nyo befallen medh sin (förra) affectu (dvs. åkomma). Rel. cur. 230 (1682). — med mer l. mindre adjektivisk bet.: behäftad l. bekajad (med en sjukdom). Medan wij .., på någen tiid, med siwckdom befalne, och någet szwage warit haffue. G. I:s reg. 12: 250 (1539). Med Hungerfebern befallne Siuke. Linder Pest. 44 (1711).
Spalt B 617 band 3, 1901