| Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
BEFALLARE befal4are, i Sveal. äfv. 0302, m.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
eg.: person l. sak som gifver uppdrag l. befallning(ar) l. har makt att befalla. Lex. Linc. (1640, under mandator). — särsk.
1) (†) språkv. till BEFALLA v.1 5, om imperativen. Imperativus, Befallaren. Hvarmed man någon tiltalar, säger, befaller eller ock vnderstundom något ombeder. Giese 196 (1730).
a) (knappast br.) om öfverordnad tjänsteman o. d.; jfr BEFALLNINGSMAN. Mån intet staten härutinnan kunde märckeligen indragas genom et mindre antal befallare, uti en så fredsam förrättning (näml. att öppna slussar osv.)? Chydenius Svar hvarföre folk flyttar utur landet 34 (1763).
b) (i vissa trakter) = BEFALLNINGSMAN 6. Platsombyte som befallare eller inspektor vid större gård önskas .. af en .. medelåldersman, som .. med hedrande vitsord tjenstgjort som rättare samt .. innehaft befallningsmansplats med bokföring. Tidskr. f. landtm. 1893, Annonsbl. nr 40, s. 4.
Spalt B 619 band 3, 1901