Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
BEFÄNGDHET befäŋ3d~he2t, äfv. 04~1, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
2) konkretare, om ngt som har l. röjer nämnda egenskap. — särsk. till BEFÄNGD 3 b: galenskap, dumhet, dumt streck. Wetterbergh Altart. 358 (1848). Han gör då aldrig annat än misstag och befängdheter! Carlén Köpm. 2: 28 (1860). Författarens otaliga befängdheter. AB(L) 1901, nr 221, s. 7.
Spalt B 701 band 3, 1901