| Publicerad 1902 | Lämna synpunkter |
BEIFRA bei4vra, i Sveal. äfv. 032 (bei´fra Weste; be`ivra Almqvist), v. -ade. vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -ING (†, Lind (1749, under andung)); -ARE.
eg.: behandla l. taga (ngt) ifrigt l. nitiskt l. allvarsamt.
1) [jfr motsv. anv. i ä. holl. samt ä. t. der alles wünscht und nichts beeifert] (föga br.) ifra för (ngt), nitälska för; (med ifver) uppträda (till försvar l. förmån) för (ngt); ifrigt (söka) främja. Om Konungen ei vil sin (kränkta) Drottnings tucht och heder / Beifra, hon ock nu af alla gudar beder, / At the af Konungen sielf ville fordra hämnd. Kolmodin Qv.-sp. 1: 151 (1732). Lindfors (1815). Den kunskap du beifrar lär ingen att lefva lifvet. Forssman Vid aftonlampan 1: 199 (1891). Den ränksmidande prelaten, som under kristlig täckmantel blott beifrar egna maktlystna syften. Levertin G. III 243 (1894); jfr b. Förslagets .. beifrare. E. A. Jacobsson i Stockholm 2: 36 (1897). — särsk.
a) (†) med afs. på lag(ar): söka upprätthålla helgden af, förskaffa aktning åt. Så kan äfven en myckenhet upsyningsmän, genom et hårdt lagarnas beifrande, bereda vägen til Aristocratie. Oelreich 513 (1755).
b) (†) göra gällande; yrka på, hålla på. Hvilket alt (som blifvit sagdt om skatteköp), när det med eftertryckelig alfvarsamhet varder beifrat och handhaft, då .. bibehålles den almänne creditens rätta styrka. 2 RARP 3: 409 (1723). — särsk. med afs. på rättigheter l. (andras) skyldigheter. Linköpings Capitel begynte .. beifra sin rätt til slottet Rumlaborg. Dalin Hist. 2: 549 (1750). (Han) beifrar strängt andras skyldigheter; men förgäter sina egna. Liljestråle Kempis 71 (1798). Wallin Rel. 4: 147 (1827).
c) (†) jur. (jfr 3 a). Beifra et mål, To vindicate a cause, To stand up for a cause. Widegren (1788).
2) [jfr motsv. anv. i t. o. holl.] (†) refl.: ifrigt sträfva. Beifra sig; sich bemühen, eifrig bestreben. Möller (1790). Heinrich (1814).
3) [jfr t. ein versehen beeifern] skarpt l. allvarligt uppträda emot (ngt ondt l. orätt l. oriktigt, en förseelse o. d.), söka få (ngt) afskaffadt l. bestraffadt, icke lämna ostraffad l. onäpst l. ohämnad; jfr IFRA samt OBEIFRAD. Lissmande och smickran .. Bör .. af Christelig Öfwerhet beifras. Sahlstedt Hofart. 90 (1720); jfr b. Den Gud, i hvilkens namn han (dvs. domaren) kallad är att vara .. en kraftfull beifrare af svek och våld. Wallin Rel. 4: 134 (1825). (Det är) lärarens både rättighet och pligt att inom den krets, som blifvit honom afmätt, beifra allt slags oskick. Tegnér 4: 92 (1828). Beifra det onda, hvar du ser det. Därs. 177 (1837). (Franzén) tvekade aldrig att som biskop eller skald beifra det, som syntes honom falskt och felaktigt. Wirsén i 3 SAH 2: 860 (1887). — särsk.
a) sörja för att (en förseelse o. d.) blir föremål för (laglig) undersökning, dom o. straff, (söka) befordra till laga näpst; göra sak af; åtala, åklaga; ofta i uttr. lagligen beifra. Om någon hädanefter skulle beträdas med sådant (oredligt förfarande), så bör det lagligen beifras. 2 RARP 3: 157 (1723). Hundrade små argheter skrifvas .., hvilka lagen, utan anseende af inqvisitorisk otålighet, ej skulle beifra. Leopold 3: 123 (1798, 1816). (Justitiekanslern) åligge .. (bl. a.) att .. beifra fel, som af domare och embetsmän begångna blifva. RF 1809, § 27. Det ansågs nästan för skamligt att inför rätta beifra andra anfall än försåtliga. K. Lilljebjörn 20 (1838). Öfverståthållaren .. är .. i första hand ansvarig för .. att begångna brott blifva lagligen beifrade. Hj. v. Sydow i Stockholm 1: 272 (1897).
b) (mindre br.) (be)straffa, näpsa. StatsContoiret .. skall hafwa .. Jurisdiction och frij mackt, bemälte betienters i deras Embeten begående felacktigheter att beifra .. med åtwarningar, wijten .. eller annat arbitralt straff. Civ. instr. 161 (1720). (T.) Andung .. näpst, hämd, beifring. Lind (1749). Brott emot Gudarne tillhörde Gudarne att beifra. Kolmodin Tac. 1: 92 (1833). jfr: (Gud) skal beifra den oförrätt och nesa som Christen .. vederfaren är. Lagerström Bunyan 2: 7 (1727).
c) i allmännare anv.: angripa, klandra, protestera mot (ett oskick o. d.). (En författare som) beifrat et fel mot smaken. Kellgren 3: 158 (1785). Om .. presteståndet beifrar förslaget kraftigt, som det bör, och ingår med en skarp remonstration till kungen, så förfaller det säkerligen af sig sjelft. Tegnér 6: 272 (1835).
Spalt B 917 band 3, 1902